Aj!
Ibland tror jag att nån däruppe driver med mig! Det har inte regnat många droppar i den här hålan den här sommaren. Senaste regnet var när jag i förra veckan hade för avsikt att ge mig ut och springa. Då hällregnade det!
Idag skulle det regna på eftermiddagen, men inget regn kom. Sen på kvällen såg vädret helt okej ut så jag gav mig ut på min första löprunda efter sommaren. Jag hann inte ens komma ut från gatan innan det började stänka. Sen regnade det i etapper. Jag delade in min löprunda i 7, 6, 5, 4, 3, 2 och 1 minuter med 1 minuts promenerande emellan. Vid varje löpsekvens kom regnet! Jag hade inget bra ställe att ha ipoden på så den fick sitta i byxlinningen, vilket inte kändes så bra när jag började svettas, utan då ville jag ha den i handen. Men det var ju omöjligt med regnet som kom precis när jag började springa. När jag saknade av till promenad blev det uppehåll i en minut för att sen börja igen. Som ett skämt!
Det gick ovanligt lätt att springa och det kändes himla skönt! Sista enminutssekvensen drog jag på lite för att få sträcka ut ordentligt och millisekunden innan minuten var slut, dvs ett av de absolut sista löpstegen, gick åt fanders. Jag trampade snett så in i h*elvete och föll som en fura till marken. Först kunde jag inte ens resa mig och när jag väl lyckades ta mig upp så var jag tvungen att sätta mig igen för hela världens snurrade. Eftersom jag inte hade någon ficka hade jag heller ingen mobil med mig. Den första biten gick det ganska bra att halta fram, men sen gjorde det så in i döden ont att jag trodde att jag skulle svimma. Två gånger på hemvägen fick jag stanna och hålla i mig i ett träd för att inte kräkas.
Och vad händer så fort jag kom ut ur skogen? Jo, det hällregnar förstås!
Vägen hem kändes fruktansvärt lång och en gång tänkte jag att jag skulle lägga mig ner mitt på vägen och bara vänta på att någon kom och räddade mig. Sen stapplade jag hem ändå. Nu har jag spolat foten med kallvatten, legat med den högt och kylt med is samt käkat alvedon. Det gör fortfarande dödligt ont och den är fint svullen. Och jag är mest förbannad! Förbannad över regnet, förbannad över att jag är så satans tung att ett litet snedsteg ger såna oerhörda konsekvenser, förbannad över att jag gav mig ut när det nästan var mörkt så att jag inte riktigt såg vart jag satte fötterna och förbannad över att jag inte hade mobilen med mig! Då hade jag utan tvekan ringt min käre far och bett honom skjutsa hem mig. Eller insatsstyrkan. Eller Greenpeace. Vem som helst!
Innan den här dagen blev en skitdag var det en ganska bra dag. Jag och Vendela gick upp vid åtta och strax därefter kom Cissi och Edwin samt Linda, Isabelle och Sebastian hit på frukost och förmiddagslek. Jag upptäckte att vi inte hade något smör hemma, så det blev en tur till Vivo för att handla. Passade på att köpa färska frallor och lite juice samtidigt så det blev en riktig brakfrukost!
Vendela var så himla söt när jag höll i Sebastian. Hon skulle absolut sitta i mitt knä hon också, och när Sebastian blev ledsen så tog Cissi honom eftersom jag hade en hand upptagen med Vendela. Men då blev Vendela alldeles förtvivlad och gick runt och sa "Nej, nej, nej!" med världens ångest i rösten. När jag tog tillbaka Sebastian blev hon nöjd igen. Hon tyckte allt att vi skulle behålla honom. Söta unge!
När Vendela sov eftermiddagslur tänkte jag att jag skulle plugga. Jag skulle bara vila en liten, liten stund i sängen först. En liten stund blev dock två och en halvtimme! INTE meningen! Och INTE bra! Men, men. Ibland får det väl vara så också.
Nu ska jag spela alfapet och tycka synd om mig själv!
Idag skulle det regna på eftermiddagen, men inget regn kom. Sen på kvällen såg vädret helt okej ut så jag gav mig ut på min första löprunda efter sommaren. Jag hann inte ens komma ut från gatan innan det började stänka. Sen regnade det i etapper. Jag delade in min löprunda i 7, 6, 5, 4, 3, 2 och 1 minuter med 1 minuts promenerande emellan. Vid varje löpsekvens kom regnet! Jag hade inget bra ställe att ha ipoden på så den fick sitta i byxlinningen, vilket inte kändes så bra när jag började svettas, utan då ville jag ha den i handen. Men det var ju omöjligt med regnet som kom precis när jag började springa. När jag saknade av till promenad blev det uppehåll i en minut för att sen börja igen. Som ett skämt!
Det gick ovanligt lätt att springa och det kändes himla skönt! Sista enminutssekvensen drog jag på lite för att få sträcka ut ordentligt och millisekunden innan minuten var slut, dvs ett av de absolut sista löpstegen, gick åt fanders. Jag trampade snett så in i h*elvete och föll som en fura till marken. Först kunde jag inte ens resa mig och när jag väl lyckades ta mig upp så var jag tvungen att sätta mig igen för hela världens snurrade. Eftersom jag inte hade någon ficka hade jag heller ingen mobil med mig. Den första biten gick det ganska bra att halta fram, men sen gjorde det så in i döden ont att jag trodde att jag skulle svimma. Två gånger på hemvägen fick jag stanna och hålla i mig i ett träd för att inte kräkas.
Och vad händer så fort jag kom ut ur skogen? Jo, det hällregnar förstås!
Vägen hem kändes fruktansvärt lång och en gång tänkte jag att jag skulle lägga mig ner mitt på vägen och bara vänta på att någon kom och räddade mig. Sen stapplade jag hem ändå. Nu har jag spolat foten med kallvatten, legat med den högt och kylt med is samt käkat alvedon. Det gör fortfarande dödligt ont och den är fint svullen. Och jag är mest förbannad! Förbannad över regnet, förbannad över att jag är så satans tung att ett litet snedsteg ger såna oerhörda konsekvenser, förbannad över att jag gav mig ut när det nästan var mörkt så att jag inte riktigt såg vart jag satte fötterna och förbannad över att jag inte hade mobilen med mig! Då hade jag utan tvekan ringt min käre far och bett honom skjutsa hem mig. Eller insatsstyrkan. Eller Greenpeace. Vem som helst!
Innan den här dagen blev en skitdag var det en ganska bra dag. Jag och Vendela gick upp vid åtta och strax därefter kom Cissi och Edwin samt Linda, Isabelle och Sebastian hit på frukost och förmiddagslek. Jag upptäckte att vi inte hade något smör hemma, så det blev en tur till Vivo för att handla. Passade på att köpa färska frallor och lite juice samtidigt så det blev en riktig brakfrukost!
Vendela var så himla söt när jag höll i Sebastian. Hon skulle absolut sitta i mitt knä hon också, och när Sebastian blev ledsen så tog Cissi honom eftersom jag hade en hand upptagen med Vendela. Men då blev Vendela alldeles förtvivlad och gick runt och sa "Nej, nej, nej!" med världens ångest i rösten. När jag tog tillbaka Sebastian blev hon nöjd igen. Hon tyckte allt att vi skulle behålla honom. Söta unge!
När Vendela sov eftermiddagslur tänkte jag att jag skulle plugga. Jag skulle bara vila en liten, liten stund i sängen först. En liten stund blev dock två och en halvtimme! INTE meningen! Och INTE bra! Men, men. Ibland får det väl vara så också.
Nu ska jag spela alfapet och tycka synd om mig själv!
Kommentarer
Trackback
