Julkalender
Sen handlade vi på Ica och jag hade en sån extrem migrän (ovanligt) så jag glömde liksom bort anledningen till att vi ens gick till Ica. Väl hemma var det liggläge och Zomig i nån timme innan jag var tillbaka på banan. Det börjar verkligen bli löjligt med allt snortande av migränmedicin, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt riktigt. Jag känner mig inte särskilt stressad just nu och ändå har jag fått en fruktansvärd migrän i hur många dagar i följd som helst. Idag var inte ens en tung dag på jobbet och ändå kom den! Irriterande också att mitt recept på migränmedicin är slut och att det tar fyra dagar att få nytt, så jag måste köpa receptfritt för tillfället. Det är ju också en stress, att veta att så fort huvudvärken smyger sig på så kostar det mig hundra kronor att bli av med den...
Snart är det iallafall bara två veckor kvar till jullov och sen hoppas jag att det ska lätta lite. Fortsätter det att vara ett helvete så får jag nog besöka farbror doktorn igen och kräva mer hjälp än bara en massa medicin. Ska iallafall försöka ta mig ut en stund varje dag samt knapra lite vitaminer. Kanske hjälper det något?
Igår började jag med julkorten! Lika roligt som vanligt att scrappa tillsammans med Cissi och Elin! Glögg och pepparkakor blev det också. Och lite julmusik! Så lite julstämning börjar nog smyga sig på trots allt :D
Nu ska jag ta mig an en sån där jobbig dusch igen. Varför skjuter jag på det in i det sista för? Och varför måste man ens duscha? Vem hittade på den dumma aktiviteten?
En fundering kring familjehemsbarn
Det jag funderar kring är hur det fungerar i praktiken om socialtjänsten bestämmer att hon ska flytta. Jag tar för givet om att det handlar om att flytta tillbaka till sin biologiska familj, att flytta till ett nytt familjehem verkar ju väldigt orimligt eftersom det nuvarande vill ha henne kvar. Hur trasig blir en människa av att börja sitt liv i ett hem (ett tydligen inte alltför bra sådant), skiljas från sina syskon och flytta till ett nytt hem där hon bor i två år och sen flyttar tillbaka till den biologiska familjen.
Har man i två år av sitt treåriga liv levt i ett familjehem lär man väl se det som sitt hem och sin familj? Skiljs man bara från allt det från en dag till en annan? Synd att de i artikeln inte berättar om hur det funkar när ett familjehemsbarn flyttar tillbaka hem efter så lång tid. Nu låter det som att det är synd om familjehemsföräldrarna i tidningen, men jag tycker mest synd om flickan...
Förutom att fundera över det här medan jag satt och sket har jag idag även pluggat. Och sen pluggade jag lite till. Och lite till. Nu känner jag mig lagom korvstoppad och har faktiskt lyckats lösa en av de stora uppgifterna på hemtentan. Eller ja, lösa och lösa. Jag hittade på lite fint utifrån ett exempel. Jag har ingen aning om vad det handlar om egentligen, utan jag gjorde precis det man inte ska göra - imiterade!
På förmiddagen roade jag mig faktiskt lite och åkte med min lilla familj till Skokloster på julmarknad. Det var mysigt, trots regnet och blåsten. Vi kikade runt lite och tog sen en fika. En varsin bulle med en kaffe och en äppeldricka gick på hutlösa 128 kr! Jag vet att det är dyrt att fika, men det kändes extremt för några fjuttiga bullar. Fast goda var de!
Sen köpte Vendela en virkad luciaängel som hon stolt bar i sin lilla påse. Regnet hade gjort hennes lockar ännu lockigare än vanligt och hon charmade hur många tanter som helst.
Efter att Skruttfia sovit middag körde jag upp henne till mormor och morfar så jag fick plugga i fred under eftermiddagen. Det är verkligen skönt att kunna lämna henne både hos mormor och morfar och farmor och farfar utan att hon blir det minsta berörd. Hon vinkar lite och slänger iväg några slängkyssar och sen fortsätter hon att busa med annat.
Nä, en dusch kanske och sen läsa på lite Matte B inför lektionen imorrn.
Godnatt!
Överkokt hjärna
Idag fick jag en sån där extrem migrän igen, så där så att jag liksom hamnar utanför huvudet på nåt sätt. Det är som att jag är utanför kroppen med en fruktansvärd huvudvärk som gör mig så illamående att jag knappt kan resa mig. Migränmedicin på en lördag känns ju så där...
Men jag vill ju greja det här också, jag vill bli klar med min lärarexamen så jag bara kan leva här och nu istället. Dessutom är den här kursen "lätt" eftersom det inte är någon tenta, utan bara inlämningsuppgifter. Totalt kan man få 60 poäng på alla uppgifter och 30 är godkänt. Så det får nog ses som en enkel kurs. Samtidigt är det en B-kurs i matte på universitetet. Och det är inte lätt nånstans!
Jag ger det iallafall ett försök. Pluggar arslet av mig den här helgen och får jag hyfsat med poäng så kämpar jag på med nästa inlämning som ska in om två veckor.
Förutom att försöka få hjärnan att koka över har jag även fått en del annat gjort idag. Jag och Vendela gick upp strax efter åtta. När Vendela vaknar så är det UPP på en gång. Hon kör igång med nåt motorsågsliknande ljud så man flyger upp ur sängen så fort hon sätter igång. Det var helt klart mycket trevligare när hon ropade "mamma" eller "pappa" på morgonen, men kanske har hon insett att det här är mer effektivt..?
Efter lite Bolibompa åkte vi till centrum för att handla frallor och kika lite på loppisen som var i Fridegårdsskolan. Jag hade faktiskt inte tänkt köpa något, mest leta efter en söt stickad kofta eller klänning till bra pris, men så dök vi på en sån här:
och den blev jag ju tvungen att köpa för 70 kr. Det är en "hopphäst", som funkar som en sån där hoppboll med "spenar" som fanns när jag var yngre. Vendela studsade runt som bara den när vi kom hem.
Efter en mysig brunch åkte skjutsade Richard Vendela till farmor och farfar och sen har jag ägnat hela dagen åt den där fördömda matten. Vid fyra-tiden blev det dock en liten paus när jag och Cissi gjorde en snabbvisit i en tillfällig scrapbooking-affär i Övergran. Nu är jag redo för julkortspyssel i nästa vecka! Måste bara tänka på att julkorten inte får bli ett tungt måste, utan att de kanske får bli lite mindre ambitiösa i år, men kanske klara i tid istället. UTAN STRESS!
På kvällen blev det hemgjord pizza när Vendela lagt sig (hon fick middag hos farmor och farfar). Vi brukar göra egen pizzadeg, men den här gången hade Richard köpt en färdigkavlad på rulle på Ica och det var ju helt klart värt vartenda öre! Jag vet inte hur mycket den kostade, men det var verkligen smidigt att bara rulla ut på plåten istället för att fixa deg, låta jäsa och sen kavla ut. Dessutom var den väldigt god också!
Nu ska här hängas lite tvätt, sen blir det sängen. Matten väntar på mig imorrn, men jag tänker allt unna mig en tur till Skoklosters julmarknad också!
Ny garderob för 130 spänn!
Sagt och gjort, nu har jag 13 nya plagg i garderoben! En del är jag helnöjda med, bland annat en stickad kortärmad kofta. En sån har jag velat köpa ny och då kostade den betydligt mer än 130. Hur bra som helst!
Idag hade jag en lektion och sen lunchdejtade jag med min karl. Därefter delade vi på fyra chokladpraliner som jag fick av en kollega och sen har jag pluggat hela eftermiddagen.
Vendela och Richard åkte ner till farmor och farfar efter dagis och när de kom hem var Vendela som en zombie. Hon sov medan jag klädde av henne ytterkläderna. Hon öppnade ögonen ibland, men sen somnade hon igen. Det såg rätt läskigt ut, men tydligen hade hon inte sovit alls på dagis, förmodligen för att hon tog sovmorgon till halv nio imorse! Efter att kläderna var av bäddade jag ner henne i soffan med en film och tänkte att hon fick sova i max tjugo minuter. Visserligen blir det helt fel i alla sovrutiner, men man kan ju inte låta henne vara hur trött som helst. Men hon piggnade tydligen till och levde rövare som vanligt fram till klockan åtta när hon gick och la sig.
Nu ska jag plugga vidare en stund innan sängen hägrar!
Det är svårt att vara sjuk
Om inte Richard sagt att han tyckte att jag skulle vara hemma så hade jag nog åkt och jobbat. Det är svårt att bestämma själv om man är tillräckligt sjuk för att jobba. Dessutom får man dåligt samvete för jobbet plus att man vet att det kommer att svida i plånboken vid nästa lön, den lönen som dessutom ska gå till tre födelsedagsfiranden här hemma...
När jag väl gjort min sjukanmälan la jag mig i sängen och sov till halv ett. När jag vaknade var huvudvärken lika jobbigt fortfarande och när jag skulle äta frukost spydde jag istället. Alltså var det helt rätt beslut att stanna hemma trots allt och då kändes samvetet lite lättare.
Idag är jag också hemma. Visserligen lättade migränen lite igår eftermiddag, men senare på kvällen kom den smygande igen. Då känns det bättre att faktiskt vara hemma och försöka få bort den helt eftersom den blir sällan bättre när jag är på jobbet.. Men imorrn jobbar jag, oavsett vad huvudet säger. Jag måste ändå till skolan för att hämta lite papper och jag har bara en lektion så då kan jag lika gärna ta den i samma veva.
Nu tillbaka till att göra ingenting. Rätt skönt det ibland också.
Att älska sitt barn
Vet inte om jag har skrivit om det här tidigare? I annat fall gör jag det igen.
Häromdagen läste jag en fråga till en psykolog i en föräldratidning. Det var en mamma som berättade om att hon inte kände att hon knutit an till sin 14 månader gamla son och hon undrade om den där innerliga kärleken kommer av sig själv.
Jag känner igen mig i hennes funderingar, men jag har nog aldrig erkänt det för mig själv fullt ut. Innan jag blev gravid och fick Vendela hade jag en bild av hur fantastiskt allt skulle vara. Hur man skulle segla på rosa moln genom hela graviditeten och hur mycket man skulle älska ungen när den kom ut. Det var ju så alla andra beskrev det att ha barn. Hur mycket de älskade sitt barn från första sekund.
Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Graviditeten var urjobbig och jag hade fruktansvärt ont med både foglossning och smärtande bristningar. Hela tiden tänkte jag att snart, snart blir det så där fantastiskt. Jag ville att magen skulle bli så där rund och fin som den var på andra. Jag ville boa in mig i väntan på bebisen och få så stor mage att jag tröttnade på alltihop och bara ville att den skulle komma ut.
Men magen blev aldrig särskilt stor, och definitivt inte så där fin som jag hade tänkt mig. När Vendela ville komma ut kändes det alldeles för tidigt, det hade ju aldrig blivit så där underbart som det skulle vara. Då var jag i vecka 37+2.
När hon väl var ute grät Richard, men inte jag. Inte en tår. Visst tyckte jag om klumpen vid mitt bröst, men jag kan inte säga att jag kände kärlek. Amningen var fruktansvärd. Hon hade inget tålamod över huvudtaget utan skrek som en stucken gris i princip konstant när det kom till att äta. Ersättning och flaska vägrade hon i princip totalt. Andra mammor kunde resa på sig medan de ammade, själv kunde jag bara sitta blixtstilla, annars gjorde det fruktansvärt ont. Ont gjorde det hela tiden och många blåsor och sår blev det. På bvc sa det bara att det såg bra ut och att hon hade rätt grepp.
När en bekant till mig fick barn i maj samma år och skrev om hur mycket hon älskade det barnet insåg jag att jag inte älskade Vendela. Hon var mer en accessoar än mitt älskade barn. Länge kunde jag glömma bort att jag hade barn, både när jag passade henne själv och när hon var "utlånad" till någon annan. Jag kunde helt enkelt glömma att hon fanns.
Nu är hon snart två år och idag kan jag faktiskt säga att jag verkligen älskar henne. Igår var jag inne på en blogg om en jättesjuk liten pojke (http://hannasblandning.blogspot.com/) och insåg att om något skulle hända Vendela så skulle jag aldrig kunna resa mig igen. Idag förstår jag det folk säger om att ingenting är starkare än kärleken till sitt barn, men jag håller också med psykologen i tidningen om att det ibland kan ta tid att känna den här kärleken. Vendela är inte längre en accessoar som kräver massor av min tid, utan hon är min älskade unge som jag vill spendera så mycket tid som möjligt med!
Kanske är jag och mamman i tidningen de enda som känner/har känt så här. Det är iallafall väldigt tyst om hela fenomenet och det pratas bara om babylycka och om hur fantastiskt det är att bli förälder. Eller kanske känner alla så här i viss utsträckning, men att ingen törs säga något med risk för att förstöra idyllen av föräldralivet?
Nu har iallafall jag blottat mig och kanske kan det vara till hjälp för någon som läser. Det hjälper åtminstone mig själv att ha en annan inställning när det blir dags för barn nummer 2. Jag vet hur min verklighet ser ut och jag vet vad jag kan förvänta mig. Jag kommer inte att vänta på de där rosa molnen och den fantatiska kärleksklumpen till unge, utan jag hoppas kunna ta det för vad det är och utveckla något fantastiskt utifrån det.
Älskade barn! 
Fullt ös, medvetslös!
Just nu känns det som att jag är inne i det där träsket igen, där tiden inte räcker till, hur länge jag än är vaken och hur mycket tid jag än lägger på allt som måste göras. Resultatet blir framförallt att hemmet sakta men säkert övergår från något trivsamt till något som kan jämföras med en krigszon. Det finns inga rena kläder till någon, drivorna på köksbordet växer så att det inte finns plats för måltider och leksakerna verkar försöka sig själva. När det ser ut så runt omkring mig så växer känslan av otillräcklighet och jag avskyr verkligen att bo i ett enda kaos. Jag mår helt enkelt dåligt! Nu är jag inte på något sätt någon perfektionist i vanliga fall och jag har inget emot "vanlig" röra. Det är när den är utom kontroll som den skapar ångest. Vanlig röra kan snarare tolkas som "Här har vi roligare saker för oss än att städa", men när det övergår till ett äckligt kaos känns det bara tragiskt.
Hur som helst, just nu är det fullt upp och så får det väl vara i nån vecka. Ett ännu större problem än det ostädade huset är migränen. Den kom som ett brev på posten igår eftermiddag när jag kände stressen över allt jag måste hinna med. Och idag var den tillbaka igen. Den höll sig ändå borta i nästan två veckor, men nu vet jag iallafall vad den beror på. STRESS!
Äsch, det var ju inte meningen att det här skulle bli ännu ett deppinlägg! Bäst att muntra upp lite..
Igår petade jag lite mer i examensarbetet och idag (på min fem timmar långa håltimme) fixade jag det sista. Imorrn kväll skickar jag in den via mailen. Jag har dock inte riktigt begripit om jag även ska skicka den med snigelpost eller om jag ska göra det senare.
Idag var Vendelas mormor här en stund på kvällen och lekte lite med Vendela. Redan imorse när jag berättade att mormor skulle komma hit började Vendela tjata om "momoj" och "Ninja" (mormors hund). Lite pratade hon om "hässar" också eftersom mormor brukar betyda hästar och stallet, men viktigast var ändå momoj. Efter middagen tog hon på sig sina stövlar och gick ut på trappen för att titta om mormor var på väg än. Sen när mormor äntligen knackade på dörren vågade Vendela inte öppna... Knasiga unge!
Nu ska jag krypa i säng. Sömnbrist gör sällan stressiga dagar bättre. Godnatt!
En härlig och lång helg!
I lördags morse gick jag och Vendela upp vid åtta. Efter påklädning och frukost begav vi oss till dagis för att börja städa. Det gick hyffsat, trots att Vendela vägrade vara själv en sekund. Men sen när jag började dammsuga så började Vendela illvråla. Det blev ett fasligt oväsen med dammsugaren och Vendela som skrek för full hals och gissa om jag blev förvånad när oljudet fortsatte trots att jag stängde av dammsugaren. Dessvärre var det inte bara Vendela som skrek, utan även ett larm. Jag blev helt panikslagen! Jag visste ju att jag hade stängt av larmet när jag gick in på dagis, och jag hade ju varit där inne i över en timme och ändå tjöt det som bara fanken! Panikslagen lyckades jag ta mig in i larmskåpet och slog av alla strömbryare som fanns, men både larmet och Vendela fortsatte tjuta. Ännu mer panikslagen började jag fibbla efter telefonen och försöka hitta nummer att ringa. De två första hade sina telefoner avslagna. Den tredje, ordförande för kooperativet, svarade men hon hade inte en aning om vad jag skulle göra, men lovade dock komma ner och hjälpa till samt gav mig en fjärde person jag kunde ringa. Stackars Vendela stod fortfarande och stortjöt av skräck när jag ringde den fjärde personen. Han var på plats inom fem minuter och konstaterade snabbt att det inte var något inbrottslarm som tjöt, utan ett nödlarm från toaletten. Jag hade uppenbarligen kommit åt nödknappen med dammsugaren. Men oj, vilket liv det förde! Synd att man inte fått någon genomgång av larm innan man gav sig på att städa ensam...
Särskilt pinsamt tycker jag nog ändå inte att det var, för det tjöt galet högt och jag har då inte en aning om vilka larm som finns och inte finns i den där byggnaden. Men man lär sig ju. Uppenbarligen!
Resten av städningen var bara jobbigt för Vendela var ännu klängigare än innan, vilket var fullt förståerligt...
När vi var klara blev det lunch på Gyllene Måsen i Enköping. Tillbaka hemma sov både jag och Vendela middag innan vi satte oss i bilen igen, den här gången för en tur till Willys i Bro.
Idag fick jag sovmorgon till tio och väcktes av sötaste lilla Skrutt som kröp in under mitt täcke. Sen var det tänkt att vi skulle grilla korv i Kvarnkojan, men det var inte vidare väder så vi rörde ihop en trolldeg istället och bakade trolldegsgubbar. Jag gjorde figurer och Vendela gissade vad lerklumpen skulle likna. Hon var jätteduktig! (Eller så var jag jäkligt bra på att göra figurer!) ;-) Hon gissade rätt på katt, orm, blomma och glass.
När hon sov middag passade jag på att peta det sista i uppsatsen och fortsatte sen på eftermiddagen när Richard och Vendela åkte iväg en stund. Nu saknas bara ett litet stycke innan jag kan skicka in alltihop för alltid! Det får jag ordna imorrn, för nu orkar jag verkligen inte. Har precis planerat morgondagens lektioner och nu väntar duschen innan jag får lägga mig.
Jag är verkligen redo för en ny vecka imorrn efter den här helgen!
Helg igen!
Idag hade jag bara en enda lektion. Hur skönt som helst! Fick dessutom lite sovmorgon eftersom Vendela inte vaknade förrän vid åtta.
Efter min lektion hade jag en lunchdate med Richard på kinarestaurangen. Till efterrätt blev det tårta hos min bror som har fyllt år. Middag fick jag och Skrutt hemma hos mammakompisen Nina och hennes son Samuel. Vi var tre mammor som spenderade fredagskvällen ihop och det var riktigt mysigt. Vendela var glad och nöjd hela kvällen och tog för sig ovanligt mycket. Särskilt ur godisskålen...
Igår var det som sagt nationella prov för mina treor och nu väntar en trevlig bunt med rättning. Gårdagseftermiddagen spenderade jag och Vendela hemma hos Cissi och Edwin med tårta där med. När vi kom hem väntade nystekta pannkakor på oss. En inte helt tokig torsdagskväll!
Nu ska jag stupa i säng. När Vendela vaknat imorrn beger vi oss till dagis för att städa vårt sista pass. Sen blir det nog en busig lunch på Donken och sen kanske lite däckbyte. Fast nu blev det ju plusgrader igen så man kanske ska vänta lite till...?
En främmande fågel
I helgen var det som sagt Ullared som gällde och det sved rejält i min plånbok! Man tycker att man köper så mycket bra grejer, men sen när jag kommer hem och ska visa Richard så känns det inte lika bra längre...
Men jag köpte en del grejer som jag är rysligt nöjd med. Topp tre var helt klart en overall till Vendela, en barbiekopia med hutlöst många klänningar och en vinterjacka med tillhörande byxor till Vendela. Overallen var superfin, hade perfekt passform och kostade bara 130 kr. Hon behövde definitivt inte en till overall, men jag kunde liksom inte låta bli för den var så fin. Och tänk, nu har hon använt den på dagis både idag och igår så den behövdes nog allt ändå! Vinterjackan var också jättefin och den är tänkt att ha som "åka bil-jacka" eftersom det blir så knepigt med overall om man ska gå i köpcentrum eller så. Den var också riktigt billig, kostade 130 den med (tillsammans med byxorna).
Sen blev det en del julklappar, födelsedagspresenter och sånt. Ska komplettera med nån beställning från cdon.com, men sen är alla julklappar grejade. Hur skönt är inte det?!
Nu ska jag krypa i säng. Den här veckan är gräsligt lång med en massa, massa rättande, nationellt prov i Svenska B och städning på dagis! Vi städade vår första dag i måndags och det kändes inte helt omöjligt även om det är lite knivigt när man inte har nån riktigt rutin på det. Men så fort man får lite kläm på vad man egentligen ska göra så blir det nog bra.
Roadtrip nr 2
Ullared heter destinationen och här ska shoppas! Eller ja, lite grann iallafall, ekonomin är väl inte helt på topp efter att jag och Richard under vår lediga dag idag införskaffade en luftvärmepump. Svidigt i plånboken, men det svider mer rent fysiskt när man ska krypa ner under ett iskallt täcke på kvällen eller kliva upp på morgonen när termometern visar 14 grader inomhus. Nu kan alla vinterhatar förmodligen också glädjas åt att det blir en mild vinter. Varför skulle det bli 20 minus när även vi kan ha det varmt och skönt inne?
Idag sov Vendela ända till halv tio! Hon är verkligen en tacksam unge när det kommer till sömn. Förutom shoppandet har det inte blivit mycket annat gjort här hemma, men lika bra är väl det. Det kommer fler dagar att ägna åt vettigare saker.
Nu ska jag packa ihop lite inför imorrn. Sen blir det sängen och väckarklockan på 6.00...
Svar till Stina: Examensarbetet är i princip klart, men jag har lite annat kvar att plugga innan jag får ut min lärarexamen. Men snart så!
Nu är det över...
I tisdags eftermiddag åkte jag och min roadtrip-kamrat (tillika syster) till Härnösand. Vi bodde i en stuga nån mil utanför och spenderade kvällen åt att förbereda opponeringen. Eller jag förberedde medan Emma titta på film på min dator.
På onsdagsmorgonen var jag så fruktansvärt nervös, trots att jag inte skulle opponera förrän efter lunch och inte försvara min uppsats förrän sist på hela dagen. Men jag var nervös ändå. Så fort första oppneringen var färdig kände jag mig lugnare. Det var extremt låg nivå på hela grejen. Examinatorn var osäker och var inte särskilt påläst på uppsatserna. Det enda han verkade kommentera var enstaka slarvfel, inga stora saker som faktiskt är av betydelse.
När jag skulle göra min oppnering kände jag mig rätt cool, för jag visste att jag hade bra saker att ta upp, men sen blev det ändå dåligt! Tiden kändes för knapp och jag hade så himla mycket att ta upp att jag tappade bort mig i mina anteckningar hur många gånger som helst! Trots att jag VET och lär mina elever att man alltid bara ska ha stödord när man ska prata om något, så hade jag ändå långa texter med exakta fraser, vilket så klart gjorde att jag snodde in mig själv. Onödigt!
När jag skulle försvara min egen uppsats kände jag mig också rätt lugn till en början. Men när opponenterna (jag hade två stycken!) bara gick igenom det ena positiva efter det andra så blev jag urnervös och bara väntade på att bomben skulle släppas. Men den kom aldrig?! De hade några synpunkter på ordval som jag inte håller med om (det är ändå en uppsats på C-nivå och då ska man inte behöva förklara ord som komparativ) och sen var de klara. Men när examinatorn gick in och tog över så kom de på att de hade fler synpunkter och då dök det upp lite fler saker, men ingenting som direkt kändes i hjärtat. Inte heller examinatorn hade något stort att säga så på ett sätt känner jag mig rätt nöjd, medan jag på ett annat är jag grymt besviken. Jag har lagt ner så otroligt mycket tid, svett och tårar på min uppsats och jag känner mig inte helt nöjd för jag vet att jag har gjort några stora missar. Ändå så kändes det som att min uppsats var en av dem som höll högst kvalitet, men inte ens de uppsatser som faktiskt var urdåliga (som inte följde några uppsatsregler alls och som saknade massor av riktigt viktiga saker) sågades särskilt mycket. Då känns det lite orättvist. Jag hade kunnat göra betydligt sämre och ändå klarat mig... Samtidigt så är jag inte sån, jag kan inte göra saker dåligt. Det skulle kanske vara bra att lära sig det ibland..
Vid fyra var alla opponeringar färdiga och jag och Emma begav oss hemåt igen. Nästan 6 timmar senare var vi hemma och då var det bara att planera dagens lektioner. Men jag sov skönt på natten och jag har inte riktigt greppat än att det här är över. Tre års ångest över den här förbaskade uppsatsen är slut! Jag kan tänka tanken, men inte riktigt känna känslan! Jag ska bara göra några små ändringar och skicka in dem till examinatorn via post så får jag mitt betyg sen.
Nu ikväll ordnade jag själv en middag på kinarestaurangen för att fira att uppsatsen är klar. Man kan ju inte lita på att Richard fixar sånt ;-) Så det blev en urgod middag för hela familjen ute. Mysigt värre på en torsdag. Dessutom är jag ju ledig imorrn. Har tagit en dags föräldraledigt och det behövs verkligen!
Nu ska jag krama kudden och hoppas på fint väder imorrn!
Godnatt!
Hektisk vecka
Jag skrev mest ut papper och fixade lite lektioner så att jag kan vara hemma imorrn också. Och imorrn eftermiddag åker jag till Härnösand för att försvara min uppsats och opponera på en annan. Jag är helt GALET nervös inför båda sakerna! Emma följer med mig som roadtrip-sällskap. Det är ändå en bit att köra.
Opponeringen stressar mig nåt så enormt, men jag kan liksom inte ta tag i det. Papprena bara ligger där och vill bli lästa, men jag kan inte läsa dem. Sjukt irriterande! Jag har spenderat fyra timmar ikväll åt att göra absolut ingenting.. Hur bra är det?
Jag funkar inte riktigt just nu. Igår kväll kom jag på efter klockan 22 att jag lovat att vara hundvakt över natten! Stackars hund! Jag skulle ha hämtat henne flera timmar tidigare. Och det var inte så att jag kom på det av mig själv, utan jag skulle bara kika lite på mobilen och såg ett påminnelse-sms av min mor. Bara att ge sig ut och hämta hunden och sen försöka döva det dåliga samvetet med en längre promenad än jag egentligen tänkt.
Nu ska jag hänga en maskin tvätt och sen MÅSTE jag komma igång med opponeringsförberedelserna. Vad jag längtar till efter onsdag!
Fast jag har redan ordnat mig ny ångest! Insåg för nån timme sen att nästa kurs första inlämningsuppgift ska vara inne den 28:e november. GAAAAAH!!!
Just nu är det helt klart "Bit ihop" framför "Bryt ihop" som gäller!
En dag i huvudstaden
Vendela sov också på morgonen såklart och vaknade inte förrän vi väckte henne och då var klockan efter åtta. Det slår aldrig fel, barn sover hur länge som helst de dagar de måste upp! Hon hade säkert sovit till tio om hon hade fått...
Hur som helst, det blev BRÅTTOM till tåget, men vi hann med det. Jag hade föreställt mig en mysig tågresa a la Lotta på Bråkmakargatan, men Vendela verkar inte ha sett den filmen tillräckligt många gånger än... Hon var ändå snäll som alltid, men bra mycket myror i brallan blev det!
Väl i den stora staden åkte vi spårvagn och sen var det Skansen som gällde. Jag kan inte minnas att jag har varit där under hösten tidigare, och jag kan heller inte minnas att jag nånsin sett djuren så aktiva som idag, förmodligen för att det inte är högsommarvarmt. Både vargar och lodjur busade omkring och Vendela såg dem självklart som hundar och katter ;-)
Vi gick runt i nästan tre timmar, med en kort lunchpaus bestående av korv och varm choklad utomhus. Vendela fascinerades av djuren och lekte i lekparken. Lillskansen byggs om, så vi såg inga smådjur, men de stora var inte så dumma de heller. Vi gick heller inte in på Akvariet, utan tog istället djurgårdsfärjan till Slussen och strosade runt i gamla stan. Vendela somnade så fort vi kom ombord på båten och vaknade nån timme senare när vi satt på ett café och fördrev tiden i väntan på att restaurangen (Bamboo city med mongolisk buffé) skulle öppna.
Klockan fyra blev de sen dags för middag och jag håller ärligt talat fortfarande på att försöka känna mig tillräckligt omätt för att orka andas smärtfritt. Eftersom prisskillnaden på att äta från en buffé eller från alla tre bufféer (mongolisk, kinesisk och sushi) bara var 8 kronor så körde vi på stort. Och gudars vad mycket mat det blev! Vendela åt fyra sushibitar, ett kycklingspett, två vårrullar, en massa minimajs och glass till efterrätt. Själv orkade jag ingen efterrätt, så förstå hur illa det var! Tror aldrig att jag nobbat friterad banan när chansen funnits att få en..
Vägen hem gick jättebra och Vendela somnade som en stock efter att ha varvat ner lite till en Emil-film. Hon var verkligen superduktig hela dagen (som vanligt)!
Nu funderar jag starkt på att ta mig an det här förfärliga arbetsrummet. Jag har ett rätt stort skrivbord och travarna med böcker, papper, pärmar, tidningar och mappar är nu högre än datorn, så jag känner mig lite lätt instängd. Dessutom är det svårt att hitta något, och svårt att få plats till att plugga eller jobba... Motivationen är noll, men det måste nog bli gjort...
Godnatt mina vänner och tack för kommentarerna för gårdagens inlägg!
Perfektionist och kvalitetstid
Ibland funderar jag på hur mitt och Vendelas liv (och Richards också såklart) hade sett ut om vi inte hade bott där vi bor. Om vi istället hade köpt den där tomten i Skörby som vi bokade för en massa år sedan, men som vi sedan hoppade av när de skulle ha hutlöst mycket för den. Förmodligen hade jag varit en betydligt mer ensam mamma, för jag hade aldrig haft något sällskap på alla barnvagnspromenader när jag var mammaledig, vilket i sin tur aldrig hade utvecklats till den vänskap jag har med Linda och Cissi idag. Visserligen är det väl inte bara var man bor som spelar roll, men det har ändå sin del i det hela.
Jag känner mig så himla glad, livet känns lite lättare än vanligt. Både Linda och Cissi med barn var hemma hos oss på eftermiddagen och sen på kvällen tog jag och Cissi en promenad. Den promenaden behövde nog mer än bara för konditionen!
Fikandet blev himla trevligt och jag insåg hur länge sen det var vi faktiskt sågs med barnen. Det blir alltid rörigt med många barn och fika, men för första gången på väldigt länge kände jag mig ändå avslappnad. Trots kaffekokande, saftupptorkande, kladdiga fingrar, hakklappsletande och en massa virrvarr så kändes det som att det är så här det ska vara. Och jag kände aldrig att den där "vara-duktig-känslan" kom över mig. Den där känslan då man inte märker vad fikat smakar, för att man är så stressad över att allt ska vara så perfekt. Jag märker den aldrig hos andra människor, men själv går jag runt och svettas som en gris över stressen att komma ihåg allt, hälla upp, duka fram, baka gott, prata om rätt saker, vara perfekt helt enkelt. Känslan av att man vill göra alla nöjda och att alla ska trivas. Men inte idag. Idag kändes allt bara så bra och naturligt. Nångång kanske jag lär mig att det inte bara är andra som ska trivas, jag ska ju också göra det... Och folk kommer ofta hit igen, av egen vilja, så varför försöka göra allt så felfritt? Ingen människa är väl det? Insikt nummer 1.
Insikt nummer 2 kom på förmiddagen när jag lekte ute med Vendela insåg jag hur mycket jag missat att vara med henne när jag istället har suttit inlåst på mitt rum. För första gången sen i somras gick vi till skogen, en promenad på 30 sekunder. Jag insåg också att ofta när vi gör nånting så är det för min skull, aldrig för Vendelas. Vi kan leka och busa, men det är för att jag vill det. Jag kan sitta ute på trappen medan hon leker i sandlådan, men då läser jag en bok samtidigt. Idag när vi gick i skogen så tyckte jag till en början att det var tråkigt. När jag sen insåg att jag glömt mobilen hemma och inte kunde ta kort kändes det ännu tristare. Det var väl nånstans där jag började fundera - gick vi inte i skogen för Vendelas skull? Vad skulle jag då med mobilen till? Jag måste inte lägga upp allt vi gör på facebook för att folk ska gilla bilden, jag kan göra saker med henne, bara för att det är hon och jag och kvalitetstid. Insikt nummer 2.
Däremot kan jag berätta om våra strapatser här istället, för att bevara minnena. Men då gör jag det i efterhand, inte under tiden vi faktiskt leker.
Hur som helst så var det jättemysigt i skogen och jag tänker absolut bli bättre på det där med att vara här och nu när jag är med Vendela. Inte städa, inte läsa, inte facebooka, inte prata i mobilen. Det ska vara kvalitetstid!
Det är många känslor som kommit upp till ytan den senaste veckan. Dels på grund av uppsatsen som verkligen haft ett strypgrepp på mig och lättnaden efter att den lämnades in, men dels också andra saker. Men de dåliga sakerna för ibland något gott med sig också, och ibland behövs motgångar för att stärka och bekräfta det som redan finns.
Nästan löjligt sentimentalt inlägg det här, och väldigt utlämnande. Men ibland är det skönt att bara få rensa bland sina tankar!
Nu ska jag sova för imorrn ska jag till Skansen med Richard och Vendela. Kvalitetstid!
Lite ledighet
Det är skönt när man tar ett beslut om hur man ska göra, då slipper man en massa ångest för att man inte tar tag i det fastän man borde.
Idag var jag på ett nytt seminarium i Älvsjö. Det kändes väldigt givande och jag kommer att ändra min matematikundervisning ganska radikalt från och med nu! Min tanke är lite att jag på lektionerna använder "vardagsmatte" medan eleverna får räkna i boken hemma. Ska bara se till att få köpa in böcker först förstås...
Det var knappt att jag hann till seminariet, smet in genom dörren precis när de skulle stänga den. Jag åkte i god tid hemifrån, men det där j*vla SL alltså! Totalt var tåget 28 minuter försenat pga av ett trasigt tåg på Årstabron som de blev tvungna att evakuera folk ifrån. Enligt han som körde vårt tåg så hade de ingen koll på vart de evakuerade befann sig när de var på spåren, så inga tåg fick köra. Kan de inte göra nåt rätt?
Innan jag cyklade till tåget ordnade jag en utklädnad till Vendela eftersom alla barn fick komma utklädda till spökfesten på dagis. Egentligen hade jag bara tänkt måla nån spindel eller så på henne, men sen gick jag ner i källaren imorse för att kika i en låda som det står "Maskerad" på och då hittade jag ett par fladdermusvingar som jag klippt till nångång för länge sedan. Så jag satte mig med nål och tråd och sydde fast vingarna på en tunika som Vendela fått ärva av Linnéas Iina. Sen målade jag henne lite svart i ansiktet och det här blev resultatet:
På dagis tyckte dom att hon var jättefin (men det är hon ju alltid) :) Dock började hon gråta när hon såg sig själv i spegeln. Mindre lyckat kanske..
Så mycket roligare än så har dagen idag inte varit. Korv med bröd till middag liksom. Hej vardagssvensson!
Nu ska jag ge mig på badrummet innan jag lägger mig och läser lite uppsats. Är lika nervös för att opponera själv som att försvara min egen uppsats!
Studiedagar
Jag passade förresten på att ta en morgonpromenad igår innan jag åkte till Älvsjö. Jag hade en idé om att starta mitt nya, bättre jag. Det slutade med att jag fick halta hem efter att ha trampat snett, ännu en gång! Det börjar bli löjligt det här med min fot! När tänkte den börja uppföra sig ordentligt? Det här snedtrampet var inte lika illa som de båda andra, även om tjutet i öronen och flimret för ögonen kom nu också, men det gick över rätt fort.
När jag äntligen tagit mig hem (och låg efter tidsplanen) var tanken att jag skulle duscha, men då pajade varmvattenberedaren. Richard brukar göra nånting nånstans så att varmvattnet kommer tillbaka, men nu var jag ju själv hemma. Så det var bara att bita ihop och duscha snabbt. Kan meddela att jag inte tvättade håret...
Idag åkte jag till jobbet och ägnade förmiddagen åt att städa mitt skrivbord och bland mattegrejerna. Fixade lite mejl och annat som jag skjutit på alldeles för länge. Sen åkte jag och hämtade Emma och så åt vi lunch tillsammans på kinarestaurangen. Jag är nog mätt fortfarande...
Efter att ha tillbringat en halvtimme på jobbet kom migränen smygandes. Vad är det för fel? Jag gjorde ingenting jobbigt, utan arbetade helt fritt utan tidspress ändå fick jag migrän?! Är jag allergisk mot skolan, eller vad är det frågan om?
Nu ikväll har jag inte fått nånting gjort. Jag orkar inte. Jag är verkligen så totalt orkeslös när det gäller allting! Jag borde börja läsa uppsatsen som jag ska opponera på, förbereda ett försvar till min egen uppsats, plocka undan lite här hemma, göra en restuppgift som jag har kvar i en annan kurs, rätta elevarbeten, planera lektioner. Men ingenting får jag gjort. Då var det nästan bättre med uppsatsen, där var det bara att köra igång hela tiden. Kanske ska jag skriva en lista med allt jag ska göra så jag kan bocka av den allteftersom. Det brukar kännas lite lättare då...
Nu ska jag iallafall lägga mig i soffan och glo på film.
