Skrutten-Li

Vet inte om jag har skrivit om det här tidigare? I annat fall gör jag det igen.

Häromdagen läste jag en fråga till en psykolog i en föräldratidning. Det var en mamma som berättade om att hon inte kände att hon knutit an till sin 14 månader gamla son och hon undrade om den där innerliga kärleken kommer av sig själv.

Jag känner igen mig i hennes funderingar, men jag har nog aldrig erkänt det för mig själv fullt ut. Innan jag blev gravid och fick Vendela hade jag en bild av hur fantastiskt allt skulle vara. Hur man skulle segla på rosa moln genom hela graviditeten och hur mycket man skulle älska ungen när den kom ut. Det var ju så alla andra beskrev det att ha barn. Hur mycket de älskade sitt barn från första sekund.

Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Graviditeten var urjobbig och jag hade fruktansvärt ont med både foglossning och smärtande bristningar. Hela tiden tänkte jag att snart, snart blir det så där fantastiskt. Jag ville att magen skulle bli så där rund och fin som den var på andra. Jag ville boa in mig i väntan på bebisen och få så stor mage att jag tröttnade på alltihop och bara ville att den skulle komma ut.

Men magen blev aldrig särskilt stor, och definitivt inte så där fin som jag hade tänkt mig. När Vendela ville komma ut kändes det alldeles för tidigt, det hade ju aldrig blivit så där underbart som det skulle vara. Då var jag i vecka 37+2.

När hon väl var ute grät Richard, men inte jag. Inte en tår. Visst tyckte jag om klumpen vid mitt bröst, men jag kan inte säga att jag kände kärlek. Amningen var fruktansvärd. Hon hade inget tålamod över huvudtaget utan skrek som en stucken gris i princip konstant när det kom till att äta. Ersättning och flaska vägrade hon i princip totalt. Andra mammor kunde resa på sig medan de ammade, själv kunde jag bara sitta blixtstilla, annars gjorde det fruktansvärt ont. Ont gjorde det hela tiden och många blåsor och sår blev det. På bvc sa det bara att det såg bra ut och att hon hade rätt grepp.

När en bekant till mig fick barn i maj samma år och skrev om hur mycket hon älskade det barnet insåg jag att jag inte älskade Vendela. Hon var mer en accessoar än mitt älskade barn. Länge kunde jag glömma bort att jag hade barn, både när jag passade henne själv och när hon var "utlånad" till någon annan. Jag kunde helt enkelt glömma att hon fanns. 
 
Nu är hon snart två år och idag kan jag faktiskt säga att jag verkligen älskar henne. Igår var jag inne på en blogg om en jättesjuk liten pojke (http://hannasblandning.blogspot.com/) och insåg att om något skulle hända Vendela så skulle jag aldrig kunna resa mig igen. Idag förstår jag det folk säger om att ingenting är starkare än kärleken till sitt barn, men jag håller också med psykologen i tidningen om att det ibland kan ta tid att känna den här kärleken. Vendela är inte längre en accessoar som kräver massor av min tid, utan hon är min älskade unge som jag vill spendera så mycket tid som möjligt med!

Kanske är jag och mamman i tidningen de enda som känner/har känt så här. Det är iallafall väldigt tyst om hela fenomenet och det pratas bara om babylycka och om hur fantastiskt det är att bli förälder. Eller kanske känner alla så här i viss utsträckning, men att ingen törs säga något med risk för att förstöra idyllen av föräldralivet?

Nu har iallafall jag blottat mig och kanske kan det vara till hjälp för någon som läser. Det hjälper åtminstone mig själv att ha en annan inställning när det blir dags för barn nummer 2. Jag vet hur min verklighet ser ut och jag vet vad jag kan förvänta mig. Jag kommer inte att vänta på de där rosa molnen och den fantatiska kärleksklumpen till unge, utan jag hoppas kunna ta det för vad det är och utveckla något fantastiskt utifrån det.

Älskade barn!