Skrutten-Li

Helg igen! Det känns som helg mest hela tiden tycker jag. Och trots att jag jobbar på allt vad jag kan så minskar aldrig mina högar! Idag var målet att hinna rätta klart alla nationella prov, men jag hann inte ens börja. Jag körde igång med rättning av nationella proven i matte som gick igår och sen när de väl var sammanställda så var dagen redan slut! Inte bra alls!

 

Jag får verkligen hoppas att lillasyster stannar i magen ett tag till. Om tre timmar har hon varit där inne lika länge som Vendela var innan hon tittade ut, så lite läskigt känns det allt. Jag ska nog försöka packa ihop den där bb-väskan snart så jag är redo om något händer. Jag vet bara inte vad som borde finnas i den...? Tips mottages tacksamt!

 

Richard har också varit rätt effektiv idag. Hans föräldrar kom över med thujaplantor till oss igår så idag har han och dom hjälpts åt att gräva ner dem. Det var väl inte helt problemfritt, eftersom grannarna tidigare uttryckt en önskan om att vi ska ha en annan häck mellan oss (men de var inte intresserade av att vara med och betala den). Så nu när vi skulle sätta ner thujan var Richard i alla fall över till dem och talade om att vi tänkte gräva ner det vi ville ha, häcken står ju ändå helt och hållet på vår tomt. Men så enkelt var det inte, för grannarna har ju sålt huset och enligt deras mäklare var vi tvungen att kontrollera saken med de nya ägarna. Mycket märkligt eftersom man faktiskt FÅR plantera VAD man vill på sin egen tomt, så länge det inte hänger ut över grannarnas tomt. Men sagt och gjort, nu råkar det ju vara så att jag redan varit i kontakt med de nya grannarna eftersom de sökt plats på vår förskola, så Richard ringde dem och frågade vad de tyckte om häcken och de tyckte nog att vi var dumma i huvudet som ens frågade, så självklart var det för dem att vi satte vilken häck vi ville på vår tomt! Så nu sitter häckjäveln på plats! Nu ska den bara växa lite så kanske vi så småningom får slut på det här eviga blåshålet på vår tomt.

 

När det blev middagsdags tyckte jag att Richard förtjänat en schysst middag så jag tog initiativet till att prova den ny köttrestaurangen bakom Hemköp. Med tanke på vilka förväntningar jag hade på nya Vina innan jag blev besviken på deras service så hade jag inte så höga förväntningar på det här stället. Men jag blev glatt överraskad! Maten var supergod med en riktigt bra oxfilé, perfekta pommes och tre supersmaskiga såser. Vendela bjöds på popcorn innan maten och petade sen bara i sig sin majskolv och lite sallad från sin tallrik... Men det var supermysigt och personalen var väldigt trevlig! Kanske blir det något mer besök i sommar. Eller kanske inte med tanke på den kommande föräldrapenningen...

 

Nu ska jag försöka få lite mer vettigt gjort innan jag knyter mig för kvällen!

Idag känns allt så där väldigt meningslöst, som en djup dal som är omöjlig att ta sig upp ur. Igår kändes det som att läget var under kontroll, men så stöp allt med ett röstmeddelande från en förälder idag. Det är den gamla vanliga visan; eleven har inte gjort sina uppgifter, jag har under året som gått skrivit tre omdömen med samma budskap: "Du ligger på underkänt eftersom jag saknar alldeles för många uppgifter från dig" (föräldrarna har tillgång till dessa omdömen) plus att jag två gånger skrivit åtgärdsplaner (som skickas hem) där det står vilka uppgifter jag saknar. Nu har jag tagit i med hårdhandskarna, skrivit ny åtgärdsplan och satt absoluta deadlines för inlämningsuppgifter. Och DÅ reagerar föräldrarna och undrar varför de inte fått reda på något tidigare? Hur mycket är man som lärare skyldig att göra egentligen? Det är ju helt absurt att jag ska behöva försvara mig själv, när det är eleven som inte gör något! Även om jag vet att jag har gjort rätt enligt konstens alla regler så är det ändå en riktig energitjuv med alla dessa föräldrar som ska ifrågasätta hela tiden! De kanske skulle ifrågasätta sin barn lite mer istället för läraren?

 

Det här ligger som ett ok över allt jag försöker ta mig för. Och det känns som att jag inte har en chans att hinna med nånting. Drösvis med uppgifter dräller in från elever, de flesta av urusel kvalitet så de måste rättas snabbt och lämnas tillbaka fortast möjligt för att eleverna ska hinna komplettera. De nationella provet vill aldrig bli färdigrättade och så är det ju det där jäkla pluggandet också! Nu har jag i alla fall gjort färdigt 2 av 3 uppgifter på hemtentan som ska in på söndag. Det är ju alltid något... Men nästa vecka blir tuff. En uppsats ska skrivas innan fredag... Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt med det, men det visar sig väl.

 

Igår prioriterade jag i alla fall Vendela framför allt annat. Vi åkte till biblioteket tillsammans för att låna böcker och leka lite. Mysigt att bara vara vi två ibland.

 

Kvällen ikväll blev dock inte lika mysig med en helt hysterisk unge som fått för sig att jag absolut inte skulle ligga bredvid henne i sängen. Hade hon kunnat ligga själv hade jag inte envisats med att ligga kvar, men jag vet ju att hon flyger upp så fort man lämnat rummet och ägnar sig åt allehanda rackartyg. Många hårda ord och sparkar fick jag ta emot tills hon till sist gav med sig, vi kramades och sen skiljdes åt så hon fick somna själv som hon önskade. Då var hon så utmattad att hon snyftade sig till sömns. Det kan inte vara lätt att ha så mycket känslor som stormar i kroppen. För inte tror jag att vår snälla unge jävlas bara för att, inte på det här sättet i alla fall när tårarna bara sprutar och hon är i upplösningstillstånd. <3

 

Hon fick mig i alla fall att skratta gott när hon var rätt rapp i käften innan den värsta hysterin började. Jag sa att hon måste lägga sig ner och sova för annars får hon mardrömmar. Till svar fick jag "Ja, och då kommer jag att drömma om DIIIIG!" Det är svårt att inte dra på smilbanden när en treåring kontrar så fort.

 

Nu ska jag krypa till sängs. Imorrn hade jag tänkt ha fyra långa timmar till rättning på förmiddagen, men så förstörs det av ett sjukgymnastbesök klockan nio... Svårt att hinna med något vettigt både innan och efter.

 

 

Just nu är jag rätt nöjd med mig själv! Det är bara fredag, deadline för internetdiskussionerna är på söndag och jag har redan besvarat tre av fyra frågor väldigt utförligt! Den sista tar jag på söndag då jag tänkte ägna hela dagen åt plugg.

 

Jag har känt mig rätt stressad över bebisen och verkligen fått ångest av att det är så liten tid kvar. Men idag har min snälla mor och yngsta syster hjälpt mig och Richard att flytta sakerna från mitt gamla arbetsrum ner i mitt nytt arbetsrum i källaren. De bar som tokar i drygt en halvtimme och jag stod mest och såg fånig ut. Jag har lite svårt för just den uppgiften, gillar inte att sitta still när andra får slita - särskilt inte när det gäller mina egna saker...

 

Men nu är i alla fall rummet tömt och spjälsängen inflyttad! I morgon ska jag bädda och ordna skötbordet tillsammans med Vendela och sen väntar vi på en garderob från min mamma innan rummet kan bli komplett. Det känns verkligen så himla skönt att hinna förbereda ordentligt! Fast nu känns det plötsligt som att det är väldigt långt kvar tills bebisen kommer. Och tänk om den går över tiden! Då kanske det är hela sex veckor kvar?! Det är ju en hel evighet och lite till!!! Men då lär jag ju känna att jag har hunnit få vänta åtminstone.

 

Idag hade jag egentligen tänkt rätta den sista delen av nationella provet, men när jag väl sammanställt de två första delarna och delgett eleverna resultatet på nätet så var dagen slut! Jag hann liksom inte med rättningen också. Det känns ju så där...

 

Nu ska jag slänga in en tvätt med bebislakan så jag och Vendela kan bädda spjälsängen i morgon <3

 

Fick nyss ett mail om att jag fått ett D (E är lägsta för godkänt och A är högst betyg) på en av de kurser jag läst under våren! Jag är väl inte helt nöjd med ett D, men med tanke på att kursen ligger på C-nivå och jag har läst en annan kurs samtidigt plus att jag jobbat heltid och varit gravid, så får jag nog känna mig rätt stolt ändå.

 

Det fina med att få resultat så där är att man blir så himla inspirerad att fortsätta! Det ger liksom nya krafter att ta tag i det här andra som måste ordnas.

 

På jobbet börjar jag få läget under kontroll, även om de nationella proven hänger över mig som ett tungt regnmoln. Men jag har tänkt ägna hela fredagen när jag är lektionsfri åt att rätta dem så jag får dem ur världen.

 

Den här veckan är för övrigt rätt fullspäckad. I måndags hade jag en intervju på förskolan med en ny familj, igår hade vi styrelsemöte i över fyra timmar, på lördag kommer det hit folk och tittar på Eurovision. Dessutom ska jag åka med Emma och tävla på eftermiddagen på lördag. Nånstans mellan allt det här ska jag ju då hinna läsa de sista 200 sidorna i min mattebok.. Det ordnar sig väl på nåt sätt, det brukar göra det!

 

Nu ska jag unna mig frukost i min ensamhet och sen sätta igång med dagens omgång sidor.

Det är verkligen så jädra otacksamt att vara lärare. Om inte alla dessa krav på dokumentation fanns så skulle jobbet vara rena drömmen! Men nu ska man sitta och skriva en plan för hur en elev som har över 80 procents frånvaro ska lägga upp sina studier för att klara en hel kurs på de tre veckor som är kvar av kursen. Och då har man redan skrivit flera såna planer tidigare, som givetvis inte följts, men man får aldrig säga att "Sorry kisen, loppet är kört, du har sabbat alla dina chanser", utan nya planer ska läggas upp in i det sista, trots att man vet att eleven inte kommer att lyfta ett finger. Otacksamt var ordet!

 

Jag har jobbat med dessa förbaskade åtgärdsplaner i tre dagar nu och jag har fortfarande alla i matte kvar. Men jag orkar inte stressa mer, igår eftermiddag var jag nära ett psykbryt för att allt tar så himla lång tid. Det är bara fem veckor kvar till beräknad förlossning och jag skulle verkligen vilja hinna bara längta lite efter bebisen. Bara pyssla med rummet, tvätta bebiskläder, packa bb-väska och skriva förlossningsbrev - men jag hinner ju knappt skita om dagarna!

 

Igår kväll unnande jag mig i alla fall en tjejkväll hos Cissi med god mat och glada vänners sällskap. Det var verkligen avkopplande (efter ett tag när jag släppt allt jobb som envist ville sitta kvar i huvudet) och jag kände mig rätt rofylld när jag kom hem igen. Sen kom den där klumpen i magen och känslan av att inte kunna andas idag när jag satte mig och skulle komma igång med allt igen.

 

Just nu känns det som att jag har lite koll på läget. Jag har avslutat en av kurserna jag pluggat och skickar in de allra sista inlämningsuppgifterna i den i morgon. En sak ur världen. Sen har jag gett mig på en av diskussionsfrågorna på nätet i den andra kursen, så där har jag bara tre frågor, en hemtenta och en uppsats kvar innan den 31 maj. Sen har jag krav på komplettering på båda de två inlämningsuppgifter jag redan lämnat in i den kursen, men det tar jag efter 31 maj. Nån måtta får det ju vara på eländet!

 

Det känns inget vidare att vara så stressad när bebisen bor i magen, men för tillfället finns inget val. Jag får kompensera den när den kommer ut sen. Men jag börjar känna att det känns oerhört viktigt för mig att få barnrummet klart innan hon kommer. Jag vill se den där färdigbäddade sängen och vika kläder i högar på skötbordet innan hon är här. Det hann jag ju aldrig med Vendela och visst går det att ordna när hon kommit också, men det känns viktigt för mig att få det klart innan. Så idag såg jag till att hinna med att röja lite till i rummet i källaren så att jag snart kan flytta ner hela mitt arbetsrum dit.

 

Imorrn går halva dagen bort också eftersom jag har lovat Emma att skjutsa henne till ridträningen, men samtidigt så tar jag med mig Vendela också så eftermiddagen blir ju egentligen en tid med henne. Där har jag nog också lite att ta igen framöver. Jag är ingen vidare mamma för tillfället som ser till att få ut både henne och Richard ur huset så mycket som möjligt så jag kan få arbeta i fred.

 

Nu har jag gnällt färdigt. Jag vet att jag satt mig i den här situationen själv, men det lät så mycket bättre att jobba hela vägen fram till förlossning när jag tänkte det från början... Eller då var ju planen att eleverna skulle ha lämnat in alla sina arbeten senast 30 april. Men det gjorde de ju inte och då ökade arbetsbördan på mig med typ 200% och det är väl egentligen det stora oket nu.

 

Men, men. Det blir nog snart bättre! :-)

 

 

När det är sånt här fantastiskt väder med 23 grader i skuggan i början av maj kan man ju inte vara på annat än gott humör! Jag känner att solen har tagit i ansiktet på mig, trots att jag inte varit ute i mer än nån halvtimme efter halv fem på kvällen!

 

Vendela passade på att bada lite vattenspridare och leka lite med vattenslangen när jag kom hem från jobbet. Barn och vatten är verkligen en oslagbar kombination! Hon skulle nog kunna underhålla sig själv i en vecka så länge hon hade tillgång till lite byttor och obegränsat med vatten.

 

Till de här goda humörkänslorna kommer väl också känslan av att plånboken för första gången på väldigt länge inte är tom redan veckan efter lön. Men det straffar sig såklart direkt med att garagetaket måste lagas då det läcker in mängder med vatten! I såna lägen suger det verkligen att bo i hus! Jag kan köpa att vårt kök inte är i toppskick eller att duschen på undervåningen är obrukbar pga fuktskaderisk, men sånt går liksom att klara sig utan ändå. Men att ett jävla tak läcker kan man ju inte hitta andra lösningar för. Där stavas lösningen P-E-N-G-A-R och då är det bara att bita i det sura äpplet och hosta upp slantarna.

 

I övrigt händer inte mycket. Tiden verkligen springer ifrån mig och jag vet inte hur jag ska få ihop allt! "Var sak har sin tid" håller inte längre, utan jag måste försöka bli lite effektivare. Nu ikväll fick jag närmare två gratistimmar att använda till rättning eftersom Vendela somnade på under tio minuter (undrens tid är ännu inte förbi!), men så har jag glömt min ena pärm på jobbet så jag inte kan göra det jag tänkt! Så då fick jag tänka om och försöka plugga lite, men det är svårt för jag är så fasligt trött...

 

Drar en Vendela också:

I söndags efter att vi först byggt studsmatta och hoppat på den i några timmar, sen varit på kalas hos fasters blivande sambo och sen varit på ett till kalas i simhallen så slocknade Vendela som en klubbad säl i bilen. Det gick inte att få liv i henne, så jag bar inne henne och försökte väcka henne när hon satt i mitt knä. När hon äntligen började vakna så försökte jag locka henne med att hon skulle berätta för pappa om sin dag, men då svarade hon att hon inte ville titta på pappa, för hon tycker inte om honom (det kör hon rätt mycket med mot honom). Till sist vaknade hon tillräckligt för att kunna sitta själv på golvet och jag satte mig bredvid Richard i soffan. Hon vägrade titta på och prata med Richard, men sen sa han något gjorde att hon glömde bort sig och både pratade och titta på honom. Efter nån minut kom hon på sig själv, tvärstannade i rörelserna och började grina:

- Men jag ville ju inte titta på paaaaapppa!!!!!

 

Inte lätt att vara pappa till en sån kärleksfull treåring...