Skrutten-Li

Det är verkligen så jädra otacksamt att vara lärare. Om inte alla dessa krav på dokumentation fanns så skulle jobbet vara rena drömmen! Men nu ska man sitta och skriva en plan för hur en elev som har över 80 procents frånvaro ska lägga upp sina studier för att klara en hel kurs på de tre veckor som är kvar av kursen. Och då har man redan skrivit flera såna planer tidigare, som givetvis inte följts, men man får aldrig säga att "Sorry kisen, loppet är kört, du har sabbat alla dina chanser", utan nya planer ska läggas upp in i det sista, trots att man vet att eleven inte kommer att lyfta ett finger. Otacksamt var ordet!

 

Jag har jobbat med dessa förbaskade åtgärdsplaner i tre dagar nu och jag har fortfarande alla i matte kvar. Men jag orkar inte stressa mer, igår eftermiddag var jag nära ett psykbryt för att allt tar så himla lång tid. Det är bara fem veckor kvar till beräknad förlossning och jag skulle verkligen vilja hinna bara längta lite efter bebisen. Bara pyssla med rummet, tvätta bebiskläder, packa bb-väska och skriva förlossningsbrev - men jag hinner ju knappt skita om dagarna!

 

Igår kväll unnande jag mig i alla fall en tjejkväll hos Cissi med god mat och glada vänners sällskap. Det var verkligen avkopplande (efter ett tag när jag släppt allt jobb som envist ville sitta kvar i huvudet) och jag kände mig rätt rofylld när jag kom hem igen. Sen kom den där klumpen i magen och känslan av att inte kunna andas idag när jag satte mig och skulle komma igång med allt igen.

 

Just nu känns det som att jag har lite koll på läget. Jag har avslutat en av kurserna jag pluggat och skickar in de allra sista inlämningsuppgifterna i den i morgon. En sak ur världen. Sen har jag gett mig på en av diskussionsfrågorna på nätet i den andra kursen, så där har jag bara tre frågor, en hemtenta och en uppsats kvar innan den 31 maj. Sen har jag krav på komplettering på båda de två inlämningsuppgifter jag redan lämnat in i den kursen, men det tar jag efter 31 maj. Nån måtta får det ju vara på eländet!

 

Det känns inget vidare att vara så stressad när bebisen bor i magen, men för tillfället finns inget val. Jag får kompensera den när den kommer ut sen. Men jag börjar känna att det känns oerhört viktigt för mig att få barnrummet klart innan hon kommer. Jag vill se den där färdigbäddade sängen och vika kläder i högar på skötbordet innan hon är här. Det hann jag ju aldrig med Vendela och visst går det att ordna när hon kommit också, men det känns viktigt för mig att få det klart innan. Så idag såg jag till att hinna med att röja lite till i rummet i källaren så att jag snart kan flytta ner hela mitt arbetsrum dit.

 

Imorrn går halva dagen bort också eftersom jag har lovat Emma att skjutsa henne till ridträningen, men samtidigt så tar jag med mig Vendela också så eftermiddagen blir ju egentligen en tid med henne. Där har jag nog också lite att ta igen framöver. Jag är ingen vidare mamma för tillfället som ser till att få ut både henne och Richard ur huset så mycket som möjligt så jag kan få arbeta i fred.

 

Nu har jag gnällt färdigt. Jag vet att jag satt mig i den här situationen själv, men det lät så mycket bättre att jobba hela vägen fram till förlossning när jag tänkte det från början... Eller då var ju planen att eleverna skulle ha lämnat in alla sina arbeten senast 30 april. Men det gjorde de ju inte och då ökade arbetsbördan på mig med typ 200% och det är väl egentligen det stora oket nu.

 

Men, men. Det blir nog snart bättre! :-)