Skrutten-Li

Idag känns allt så där väldigt meningslöst, som en djup dal som är omöjlig att ta sig upp ur. Igår kändes det som att läget var under kontroll, men så stöp allt med ett röstmeddelande från en förälder idag. Det är den gamla vanliga visan; eleven har inte gjort sina uppgifter, jag har under året som gått skrivit tre omdömen med samma budskap: "Du ligger på underkänt eftersom jag saknar alldeles för många uppgifter från dig" (föräldrarna har tillgång till dessa omdömen) plus att jag två gånger skrivit åtgärdsplaner (som skickas hem) där det står vilka uppgifter jag saknar. Nu har jag tagit i med hårdhandskarna, skrivit ny åtgärdsplan och satt absoluta deadlines för inlämningsuppgifter. Och DÅ reagerar föräldrarna och undrar varför de inte fått reda på något tidigare? Hur mycket är man som lärare skyldig att göra egentligen? Det är ju helt absurt att jag ska behöva försvara mig själv, när det är eleven som inte gör något! Även om jag vet att jag har gjort rätt enligt konstens alla regler så är det ändå en riktig energitjuv med alla dessa föräldrar som ska ifrågasätta hela tiden! De kanske skulle ifrågasätta sin barn lite mer istället för läraren?

 

Det här ligger som ett ok över allt jag försöker ta mig för. Och det känns som att jag inte har en chans att hinna med nånting. Drösvis med uppgifter dräller in från elever, de flesta av urusel kvalitet så de måste rättas snabbt och lämnas tillbaka fortast möjligt för att eleverna ska hinna komplettera. De nationella provet vill aldrig bli färdigrättade och så är det ju det där jäkla pluggandet också! Nu har jag i alla fall gjort färdigt 2 av 3 uppgifter på hemtentan som ska in på söndag. Det är ju alltid något... Men nästa vecka blir tuff. En uppsats ska skrivas innan fredag... Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt med det, men det visar sig väl.

 

Igår prioriterade jag i alla fall Vendela framför allt annat. Vi åkte till biblioteket tillsammans för att låna böcker och leka lite. Mysigt att bara vara vi två ibland.

 

Kvällen ikväll blev dock inte lika mysig med en helt hysterisk unge som fått för sig att jag absolut inte skulle ligga bredvid henne i sängen. Hade hon kunnat ligga själv hade jag inte envisats med att ligga kvar, men jag vet ju att hon flyger upp så fort man lämnat rummet och ägnar sig åt allehanda rackartyg. Många hårda ord och sparkar fick jag ta emot tills hon till sist gav med sig, vi kramades och sen skiljdes åt så hon fick somna själv som hon önskade. Då var hon så utmattad att hon snyftade sig till sömns. Det kan inte vara lätt att ha så mycket känslor som stormar i kroppen. För inte tror jag att vår snälla unge jävlas bara för att, inte på det här sättet i alla fall när tårarna bara sprutar och hon är i upplösningstillstånd. <3

 

Hon fick mig i alla fall att skratta gott när hon var rätt rapp i käften innan den värsta hysterin började. Jag sa att hon måste lägga sig ner och sova för annars får hon mardrömmar. Till svar fick jag "Ja, och då kommer jag att drömma om DIIIIG!" Det är svårt att inte dra på smilbanden när en treåring kontrar så fort.

 

Nu ska jag krypa till sängs. Imorrn hade jag tänkt ha fyra långa timmar till rättning på förmiddagen, men så förstörs det av ett sjukgymnastbesök klockan nio... Svårt att hinna med något vettigt både innan och efter.