Skrutten-Li

Ibland funderar jag på hur mitt och Vendelas liv (och Richards också såklart) hade sett ut om vi inte hade bott där vi bor. Om vi istället hade köpt den där tomten i Skörby som vi bokade för en massa år sedan, men som vi sedan hoppade av när de skulle ha hutlöst mycket för den. Förmodligen hade jag varit en betydligt mer ensam mamma, för jag hade aldrig haft något sällskap på alla barnvagnspromenader när jag var mammaledig, vilket i sin tur aldrig hade utvecklats till den vänskap jag har med Linda och Cissi idag. Visserligen är det väl inte bara var man bor som spelar roll, men det har ändå sin del i det hela.

Jag känner mig så himla glad, livet känns lite lättare än vanligt. Både Linda och Cissi med barn var hemma hos oss på eftermiddagen och sen på kvällen tog jag och Cissi en promenad. Den promenaden behövde nog mer än bara för konditionen! 

Fikandet blev himla trevligt och jag insåg hur länge sen det var vi faktiskt sågs med barnen. Det blir alltid rörigt med många barn och fika, men för första gången på väldigt länge kände jag mig ändå avslappnad. Trots kaffekokande, saftupptorkande, kladdiga fingrar, hakklappsletande och en massa virrvarr så kändes det som att det är så här det ska vara. Och jag kände aldrig att den där "vara-duktig-känslan" kom över mig. Den där känslan då man inte märker vad fikat smakar, för att man är så stressad över att allt ska vara så perfekt. Jag märker den aldrig hos andra människor, men själv går jag runt och svettas som en gris över stressen att komma ihåg allt, hälla upp, duka fram, baka gott, prata om rätt saker, vara perfekt helt enkelt. Känslan av att man vill göra alla nöjda och att alla ska trivas. Men inte idag. Idag kändes allt bara så bra och naturligt. Nångång kanske jag lär mig att det inte bara är andra som ska trivas, jag ska ju också göra det... Och folk kommer ofta hit igen, av egen vilja, så varför försöka göra allt så felfritt? Ingen människa är väl det? Insikt nummer 1.

Insikt nummer 2 kom på förmiddagen när jag lekte ute med Vendela insåg jag hur mycket jag missat att vara med henne när jag istället har suttit inlåst på mitt rum. För första gången sen i somras gick vi till skogen, en promenad på 30 sekunder. Jag insåg också att ofta när vi gör nånting så är det för min skull, aldrig för Vendelas. Vi kan leka och busa, men det är för att jag vill det. Jag kan sitta ute på trappen medan hon leker i sandlådan, men då läser jag en bok samtidigt. Idag när vi gick i skogen så tyckte jag till en början att det var tråkigt. När jag sen insåg att jag glömt mobilen hemma och inte kunde ta kort kändes det ännu tristare. Det var väl nånstans där jag började fundera - gick vi inte i skogen för Vendelas skull? Vad skulle jag då med mobilen till? Jag måste inte lägga upp allt vi gör på facebook för att folk ska gilla bilden, jag kan göra saker med henne, bara för att det är hon och jag och kvalitetstid. Insikt nummer 2.

Däremot kan jag berätta om våra strapatser här istället, för att bevara minnena. Men då gör jag det i efterhand, inte under tiden vi faktiskt leker.

Hur som helst så var det jättemysigt i skogen och jag tänker absolut bli bättre på det där med att vara här och nu när jag är med Vendela. Inte städa, inte läsa, inte facebooka, inte prata i mobilen. Det ska vara kvalitetstid!

Det är många känslor som kommit upp till ytan den senaste veckan. Dels på grund av uppsatsen som verkligen haft ett strypgrepp på mig och lättnaden efter att den lämnades in, men dels också andra saker. Men de dåliga sakerna för ibland något gott med sig också, och ibland behövs motgångar för att stärka och bekräfta det som redan finns.

Nästan löjligt sentimentalt inlägg det här, och väldigt utlämnande. Men ibland är det skönt att bara få rensa bland sina tankar!

Nu ska jag sova för imorrn ska jag till Skansen med Richard och Vendela. Kvalitetstid!