Skrutten-Li

I onsdags för en vecka sedan bar det av med båt till Åbo i Finland. I bilen fanns jag (den enda med körkort), Vendela, mina två systrar och min bror. Bakluckan var fylld till bristningsgränsen med packning och grejer som min mormor skulle ha i stugan.

Båtfärden gick så där. Vi valde att åka över natten för att jag skulle kunna köra de 52,4 milen utan att behöva vara trött, men om ventilationen i hytten gått sönder och temperaturen överstiger 25 grader är det svårt att sova gott. Stressad över att inte kunna sova, klädde jag på mig mitt i natten och gick upp till informationen för att klaga. De skickade en städerska som konstaterade att systemet var trasigt och sen var det inte mer med det... Då, mitt i natten, orkade jag inte göra något mer åt det utan kröp ner i sängen bredvid Vendela igen och lyckades väl sova i 3 timmar under natten.

Bilfärden började med alkotest i hamnen och sen började vi den långa resan. Jag vet inte hur långt vi hann innan jag blev tvungen att stanna, köra ut resten av folket i bilen, luta bak sätet och sova i drygt en timme. Parkeringsplatsen vi stannade på hade turligt nog en intilliggande sjö så Vendela badade i den tillsammans med mina syskon medan jag sov.

Efter stoppet var det inga problem alls att köra resten av sträckan.

Väl hos min mormor dök nästa problem upp. Vi hade inte varit där i många minuter innan jag och Vendela gick in i stugan för att göra fixa en smörgås. När mackan precis var klar gick Vendela fram till hunden varpå den flög upp från sin plats och gick till attack mot Vendelas ansikte! Den högg flera gånger mot henne och jag trodde att jag skulle få se ett helt sönderslitet ansikte när jag väl fick upp ungen från golvet. Hon hade två sår på vänster sida som sprutade blod. Såren var visserligen inte stora, men jag ville ändå åka in och få dem kollade. Så jag, Vendela och Emma packade in oss i bilen igen och begav oss mot vårdcentralen som ligger i närmsta byn. Eftersom klockan var åtta på kvällen var det givetvis stängt. Efter några hysteriska anfall från mig och några råd från min mor och far åkte vi vidare till ett sjukhus 10 mil bort. Väl där hade såren slutat blöda och vi fick inte ens träffa en läkare, utan en manlig sjukskötare tvättade rent såren och la om med plåster. Det kändes lite fånigt att ha åkt så långt för två plåster, men samtidigt kan man ju inte veta. Det ena var ändå rätt djupt och jag har inte en aning om hur det är med stelkramp och hundbett. Och nu slapp jag oroa mig, experter hade ändå tittat på såren och tyckt att det såg bra ut.

Väl tillbaka i stugan var klockan över tolv och jag hade kört ytterligare 20 mil. De närmsta följande dagarna var Vendela extremt gnällig och hade lite feber. Jag tror inte att det berodde på betten, utan snarare på den mässlingssprutan hon fick på bvc veckan innan. Hon fick som mässlingsliknande utslag i nacken och de försvann tillsammans med febern.

Resten av veckan i Finland var toppen! Det blev långa bastubad med avsvalkande dopp i sjön, sena kvällar med sällskapsspel, hyffsat långa sovmornar och god lagad mat av mormor. Visserligen var det hysteriskt varmt med runt 30 grader i skuggan varje dag och ingen som helst fläktande vind. Men då är det himla bra att ha nära till vatten. Vendela uppskattade dock inte vattnet fullt ut förrän hon fick följa med och bada på lite djupare vatten. Att vattnet måste ha varit kallt för en liten barnkropp verkade inte ha någon betydelse för henne alls.

Två gånger åkte vi till kyrkbyn för att handla. Första gången var mormor med, men andra gången åkte vi själva och passade på att besöka porslinstillverkningsfabriken Kermansavi samt promenera lite i Heinävesi hamn.

Resan hem från Finland gick bättre än ditresan. Vi åkte hem från Helsingfors för att få lite kryssningskänsla. Dock var Vendela extremt trött så vi gick och la oss tidigt, för att sen vara vaken halva natten för att Vendela skrek helt hysteriskt så fort hon höll på att somna. Det är andra gången hon beter sig så på natten. Hon vaknar efter några timmars sömn och skriker helt hysteriskt så fort hon håller på att somna om. På båten skulle hon absolut upp och gå på golvet, trots att hon nästan föll ihop av trötthet. Det gick att bädda ner henne och hon kan ligga så en liten stund, sen flyger hon upp och skriker som en tok. Jag vet inte alls var som är fel. Det enda som fungerade var att jag höll henne tätt mot mig och vyssjade fram och tillbaka. Efter 2,5 timmars skrikande somnade hon äntligen på mig och vi kunde sova några timmar till innan det var dags att kliva upp och äta frukost.

Väl hemma har både jag och Vendela sovit extremt mycket. Både igår eftermiddag, under natten och idag förmiddag. Nu börjar jag äntligen känna att jag är tillbaka till att vara en vanlig människa, men Vendela är fortfarande galet mammig och gnäller mest hela tiden.

Veckan borta har verkligen varit avkopplande. Mobilen har varit utom hörhåll, det har inte funnits tillgång till Internet och jag har verkligen bara andats och njutit av att inte kunna göra någonting. Ingen ångest, inga måsten och ingen trötthet! Det är verkligen skönt att komma bort från allting och bara vara.

Nu ska jag krypa i säng för att imorgon kunna gå upp med Vendela och baka en rabarberkladdkaka tillsammans med henne.

Bilder från resan kommer upp på bilddagboken så småningom. Godnatt!