Skrutten-Li

Det är rätt mysigt att vara ensam hemma. Det är tyst i huset och man kan verkligen koncentrera sig på det man vill göra. I det här fallet var det ju plugg som gällde. Det går långsamt, långsamt framåt... Förhoppningsvis hinner jag sitta lite på imorrn och på måndag också. Vill så gärna bli klar med bakgrunden för det känns som att den är det knivigaste. När det kommer till analys och diskussioner är jag en jäkel på att ordbajsa så det ska nog gå som smort!

Upptäckte precis att bakgrunden inte ska vara färdig förrän nästa söndag. Jag trodde det var på onsdag. Synd att jag upptäckte det, för känner jag mig själv rätt så kommer jag bli jäkligt lat fram nån dag innan inlämning... Jag presterar ju helt klart bättre under press!

Förutom att plugga har jag idag varit i stallet med Vendela. Jag och Emma skulle rida en långtur med Ludde innan han ska åka hem igen imorgon. Jag tycker verkligen om den hästen! Han är mysig och säker att rida, utan att vara tråkig. Vi tog en sjujäkla galopp under rundan. Det kändes verkligen som att vi flög fram. Men härligt var det! Och skönt att sitta på en häst man kan lita på och som inte plötsligt gör ett krumsprång för att han tycker att det är roligt att springa fort.

Vendela red lite hon också. Hon tyckte att det var roligt en liten stund och skulle förmodligen tycka att det var roligare en längre stund om hon slapp ha på sig sin ridhjälm...

Efter ridturen åt jag och Emma sushi tillsammans och efter att Vendela lagt sig har jag pluggat duktigt.

Igår hade jag nog tagit mig lite vatten över huvudet. Jag slutade visserligen tidigt och åt lunch med Richard på kinabuffén, men kvällen blev inte så där jättebra. Jag hade både lovat att skjutsa och hämta min pappa på en kräftskiva på hans jobb och baka en tårta till en blivande 13-åring. Resultatet blev alltså (efter lunchen): tvingas göra ny kinuskimousse eftersom den första gick åt skogen, hämta Vendela på dagis, skjutsa pappa, sitta fast på Rotebroleden, handla middag på Coop, baka tårtbotten, laga middag, äta middag och samtidigt titta på Dobidoo, hämta pappa, baka tårta till efter klockan 1...



Tårtan blev inte så bra som jag hade velat, men nånstans måste jag inse mina begränsningar. Tack och lov tog Richard Vendela imorse trots att det var sagt att jag skulle ta henne eftersom han har spelning ikväll och behöver vara vaken till 3. Därmed kunde jag sova till halv tio och känna mig som en människa idag.

När vi hämtade Vendela igår hade jag föreställt mig att det skulle vara roligt att se henne bli glad när man kommer. Men effekten blev en annan. När hon såg att vi kom såg hon så otroligt lättad ut och blev alldeles tårögd så jag trodde mitt mammahjärta skulle brista. Ska vår lilla unge verkligen vara på dagis? Vill hon verkligen det? Och trivs hon? Hur vet man, hon kan ju inte prata. Den blicken och minen i hennes ansikte när vi kom var inte vad jag väntat mig, det kändes inte det minsta roligt utan jag blev bara ledsen över av skuldkänslor över att ha lämna henne där om dagarna. 

Kanske blir det bättre så småningom, men just nu känns det verkligen hemskt! 

Nu ska jag krypa i säng. Imorrn ska vi skjutsa hem Ludde igen. Roadtrip är roligt, men det var betydligt roligare att hämta honom än det kommer bli att köra hem honom...

Jag håller förresten på att bli sjuk. Lite sporadiskt halsont i några dagar och igår hade jag ingen röst, men den kom tillbaka idag. Nu har jag ont i halsen igen och är täppt i näsan. Får se vart det slutar. Blir jag sjuk tänker jag inte ha ångest för det!