UNGE!!!
Tio minuter till och visst tappade jag fattningen! Det lät märkligt från Vendelas rum så jag kikade in och döm av min förvåning när hon står och badar en gosehund i akvariet?! Det var vatten ÖVERALLT!
Svordomarna som kom ur min dom var inte nådiga, men Vendela verkade finna hela situationen väldigt komisk och stor och skrattade. Sen när hon insåg att jag faktiskt var arg på riktigt försökte hon får mig glad igen genom att säga "Mamma, nu ska jag sova. Imorgon vi äta kinamat. Nu du glad mamma!". Förargligt att man smälter för sånt!
Men nu är det iallafall så mycket vatten jag kunde komma åt upptorkat och ungen sover. Jag får fundera över om vi ska flytta på akvariet för hon kan ju inte hålla på och sabotera det. Varför måste 2-åringar ha nån förstöringsgen inbyggd? Och framförallt, när växer den genen bort?
Kommentarer
Trackback
