Skrutten-Li

Jag har kommit till det stadiet då jag hindras att göra saker jag vill för att jag är för fet. Det känns så fruktansvärt jobbigt och jag vill verkligen göra nånting åt det, men det har aldrig varit så svårt som det är nu!

Jag har alltid varit överviktig. Eller jag har i alla fall alltid sett mig som tjock, även om jag har svårt att tänka mig att jag var det när jag var 15 år och tränade simning upp till åtta gånger i veckan, cyklade eller gick till och från skolan två km från hemmet samt red två gånger i veckan. Tittar jag på mig själv på bilder från åttan så var jag inte särskilt tjock. Jag hade visserligen inte en sån där supersmal kropp som de flesta andra, men det måste ju inte betyda att man är tjock.

De här tankarna har alltid funnits hos mig, vilket är en del av anledningen till att jag ser ut som jag gör idag. Om man redan ser sig som tjock från början, vad spelar det då för roll om man blir ännu tjockare?

När jag blev gravid med Vendela var jag på väg ner i vikt och det gick riktigt bra. Att gå upp under graviditeten var ju rätt naturligt och efter att Vendela fötts hade jag tio kilo ner till där jag var innan graviditeten. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Nu går det bara utför och jag orkar inte riktigt gör nånting.

Jag vet hur man gör, jag vet vad jag borde äta, men det går inte. Jag faller dit hela tiden när det gäller godis och annat tjafs. Jag vet att folk tänker att "det är väl bara att bestämma sig", men om det vore så enkelt så skulle ju ingen vara tjock! Det är inte så jävla enkelt som folk tror! Har man aldrig varit där, där jag har hamnat, så vet man inte vad man pratar om. Jag har aldrig förut haft svårt för att ta tag i vikten. Jag kanske inte alltid har lyckats så där jättebra, men det har aldrig varit särskilt svårt att börja. Men nu går inte ens det. 

Kläderna blir bara mindre och mindre, vågen visar bara mer och mer och jag mår allt sämre. Jag vill inte längre gå till simhallen och bada med Vendela, inte gå ut bland folk och jag håller mig gärna borta från centrum för att inte riskera att träffa folk jag känner. Jag vill heller inte börja träna bland folk, vilket gör problemet ännu lite jobbigare för utan träning är det svårt att gå ner i vikt..

Jag mår verkligen dåligt, men vad hjälper det? Den enda som kan göra nånting åt problemet är jag själv, det vet jag ju. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag kan vara jätteduktigt måndag till onsdag. Sen gör Richard pannkakor på torsdagen och då går det bara utför. Jag kan inte äta en, eller ens två. Jag kan bara äta tills jag nästan spyr och sen har jag ångest. Sen går hela helgen dåligt och på måndagen börjar allt om igen.

Skulle inte Richard köpa godis, fika eller sånt så skulle det vara lättare. Samtidigt måste jag ju kunna bestämma över mitt eget ätande, och inte äta bara för att det finns. Och han måste ju kunna få äta sitt godis om han önskar, utan att jag ska hetsäta.

Nä, nåt sätt ska jag väl kunna komma på för att orka börja om från början igen och faktiskt lyckas. En kickstart med nutriett eller liknande är rätt bra att börja med, men min migrän fixar ju inte att få för lite mat i sig. Den blir helt outhärdlig när jag inte äter ordentligt. Så det är bara att börja långsamt även om det är otroligt mycket svårare när man knappt ser nåt på vågen.

Kom gärna med råd, även om jag garanterat har undanflykter för alla förändringar jag vet att jag borde göra..