En riktig skitkväll!
Idag började dagen med väckarklockan klockan 9. Jag, sovmornarnas drottning, ställde om den till halv tio för att få sova lite till, men sen ändrade jag mig och gick upp iallafall. Vendela vaknade så fort jag satte ner fötterna på golvet.
Förmiddagen ägnades åt att avsluta tårtan, inte helt nöjd den här gången heller. Det blir jag i princip aldrig och jag skulle nog kunna ägna 10 gånger så lång tid åt en tårta och ändå inte känna mig nöjd. Det är ju bara att googla på bilder på sökordet "cake" så förstår ni hur jag menar...
Klockan två skulle vi vara på kalas och jag inbillade mig att Vendela, med tanke på att hon vaknade vid nio, skulle hinna sova ordentligt innan. Det inbillade sig inte Vendela. Istället somnade hon tjugo över ett och sen ryckte jag upp henne klockan två. Snälla Edwin och Cissi väntade på oss och gjorde sällskap ner födelsedagsbarnet Isabelle. Det var massor av barn på kalaset och Vendela var extremt mammig till en början, men sen gick det bättre. Det är märkligt vad fem 2-åringar och två halvåringar kan riva fram på bara nån timme! Det var verkligen leksaker överallt, men det är väl så det ska vara på kalas kanske :-)
När vi nästan var hemma fastnade Nasses koppel i vagnsdäcket och slet både Nasse och handsken från Vendela och hon blev jätteledsen. Det gjorde förmodligen rätt ont och efter det kopplade jag loss Nasse och tänkte att Vendela nog kunde hålla i honom själv den sista biten hem efter vi var 10 meter från början på vår gata. Just det beslutet resulterade i en större katastrof än jag nånsin kunnat ana!
Efter våfflor till middag kom min mamma hit en stund. När det blev läggdags för Vendela påbörjades kvällens fiasko - operation Hitta Nasse. Vi letade ÖVERALLT! Två vuxna personer som letade precis överallt på hela övervåningen och ändå hittade vi ingen gris. Vendela gick och la sig utan Nasse (förmodligen slutkörd efter en lång dag med lite sömn) och jag begav mig ut för att se om Nasse ändå inte ramlat ur vagnen den där sista biten hem. Varken jag eller Richard hade något minne av Vendela skulle ha tagit in honom när vi kom hem. Utrustad med ficklampa och en hund som hellre käkar gamla bajskorvar än letar efter försvunna nassar gick jag rund i skogen för att leta efter Nasse. Eftersom det blåser som s*tan tänkte jag att han nog kunde ha blåst iväg hur långt som helst.
När jag gick där i skogen så tänkte jag att det var förfärligt sorgligt att Nasse, som Vendela haft nästan hela sitt tvååriga liv, skulle försvinna just kvällen innan Vendelas 2-årsdag. Modfälld återvände jag hem och fick inse att Nasse nog var borta för alltid.
Sen dök den där förbaskade grisen upp mitt på sovrumsgolvet under en kudde! Och då hade ändå både jag och mamma verkligen letat!
Jag kan säga att den där blekfeta, taniga, lilla julskinksimitationen inte var värd många ören just då. Jag hade letat efter honom i nästan en och en halv timmme! Men självklart var det skönt att han var tillbaka! Jag funderar på att operera in en mobiltelefon i honom eller nåt så jag alltid kan ringa om han behagar ge sig iväg. Eller kanske nåt gps-chip som man kan spåra på datorn?
Efter Nasse-episoden var jag helt slut! Men det var bara att hugga igång med födelsedagstårtan och lite annat bakande. Jag försökte även pussla ihop Vendela cykel som hon skulle få i present, bara för att inse att det blir en alldeles utmärkt 3-årspresent. Cykeln var ju fånigt stor och det finns inte en chans i världen att Vendela kan cykla på den! Fail nr 2.
Sen var det en himla massa som gick snett när jag bakade, men nu står en fylld tårta i kylen, redo för dekorering.
Nu blir det sängen för mig. Morgondagen kan ju bara bli bättre!
...så länge Nasse håller sig i sitt rosa skinn!
