Första veckan
Jag var lite taggad inför den här terminen och tänkte att nu jäklar ska det bli bra. Jag ska få mer tid till Vendela, slippa sena jobbkvällar och framförallt slippa migrän.
Det sket sig redan första dagen! Jag har haft migrän nästan varenda dag den här veckan och i onsdags fick jag dessutom en fruktansvärt yrsel som var riktigt otrevlig. Den var kvar länge under kvällen, men hann försvinna innan jag gick och la mig. Det vill jag INTE uppleva igen! Riktigt obehagligt att känna att man hålla på att ramla så fort man ställer sig upp.
På onsdagskvällen kom ett andra migränanfall för dagen och då kändes det som att det räckte. Jag var hemma från jobbet både torsdag och fredag. På torsdagen hade jag migrän igen, men under fredagen klarade jag mig. Idag är den tillbaka på nytt.
På måndag ringer jag till vårdcentralen och tvingar dem att hjälpa mig. Nog för att det funkar att ta zomig hela tiden, men det känns inte nyttigt och jag är rädd att den ska bli verklös efter för mycket användande. Dessutom får jag näsblod av allt sprayande i näsan.
Förutom riktigt tunga dagar (kvar på jobbet till 17 och sen jobba hemifrån till efter 23) de få dagar jag jobbade så hade vi dessutom städvecka på dagis. Så tisdag, tordag och idag har vi städat. Det gick rätt smidigt ändå, och jag tycker att det här passet var lättare än det vi hade förra gången. Även om det kanske inte är så där jätteroligt så är det ganska motiverande att hjälpas åt när man på hemsidan kan läsa att vi får ytterligare en halvtid (tror jag det var) med pedagoger eftersom det finns utrymme i ekonomin för det. Sånt känns verkligen jättebra!
Igår kväll påbörjade jag projekt "Mission impossible". Jag skulle baka en 2-årstårta till Edwin, vilken kändes som ett rätt lätt uppdrag. Jag hade idéer och tårtan kändes inte allför omöjlig, även om den skulle vara äggfri. När jag skulle göra tårtbotten (som vanligt alldeles för sent på kvällen) så fanns det inte tillräckligt med mjöl. Jag tänkte att jag nog kunde lösa det med lite glutenfri mjölmix. Det hade säkert gått också, om inte fler faktorer spelat in. Den ena var att jag envisades med att göra lite större sats, i hopp om att tårtan skulle gå att dela i tre delar. Den andra var att även ströbrödet var slut så jag bröade istället formen med kokos.
Det för stora satsen i kombination med den glutenfriamixen gjorde att tårtan aldrig ville bli riktigt klar. När jag väl tog ut den ur ugnen hade kokosen bildad en slags kolakokoskaka runt klansen. Rätt god, men inte vad jag önskade.
Kvart i tio insåg jag att min fina botten nog inte skulle gå att dela i tre lager, så jag funderade på att åka ner till Ica och köpa mjöl och fixa en ny botten. Men så slog latmasken till och jag bestämde mig istället för att göra en till botten och använda som tredje lager. Richard sa då att jag borde åka och handla istället, för att det förmodligen skulle vara lättare än att fortsätta brottas med glutenmixen.
Halv två insåg jag att han nog hade rätt. Då åkte både tårtbottnarna i soporna och jag gick och la mig, alldeles förtvivlad.
Tio i åtta vaknade jag och åkte direkt till vivo och handlade det förbaskade mjölet och ströbröd. Sen blev det två äggfria tårtbottnad på en normalstor sats. Självklart var jag inte tillräckligt tålmodig när jag skulle skära den andra botten och gjorde det när den var alldeles för varm. Den föll isär, men eftersom den var mittlager i tårtan så la jag bara lite pussel och var nöjd med det.
När den väl var fylld var tårtan lätt att göra. Dekorationerna var redan färdiga så det var bara att lägga på allt och leverera den direkt så jag slapp se mer av eländet!
Det är just när sånt här händer som det inte är roligt att baka tårta längre!! Och det händer dessutom rätt ofta eftersom jag alltid är så dumdristig och tror att jag kan ta genvägar. Kanske lär jag mig nångång?
Kalaset där tårtan serverades var iallafall väldigt trevligt och Vendela lekte massor med Edwins alla fina saker. Vendela imponerade stort på oss när hon kunde säga namnet på alla barn i hennes förskolegrupp när vi tittade på ett gruppfoto. De kan verkligen mer än man tror de där små. Och hon har ju bara varit på dagis två gånger efter jullovet och ändå kom hon ihåg alla!
Nu känns det som att det här inlägget blev rätt deppigt och negativt. Men jag är inte så negativ. Jag känner mig rätt nöjd för tillfället med att ha tittat på film med Richard, ätit gott och inte tänkt på jobb. Dessutom har jag hittat en kurs att läsa i vår i Växjö så jag får ihop några fler poäng till min examen. Om bara den här migränen ville sluta bråka så vore jag ännu nöjdare!
Nu blir det sängen och imorrn blir det en utflykt om vädret tillåter!
Godnatt!
Det sket sig redan första dagen! Jag har haft migrän nästan varenda dag den här veckan och i onsdags fick jag dessutom en fruktansvärt yrsel som var riktigt otrevlig. Den var kvar länge under kvällen, men hann försvinna innan jag gick och la mig. Det vill jag INTE uppleva igen! Riktigt obehagligt att känna att man hålla på att ramla så fort man ställer sig upp.
På onsdagskvällen kom ett andra migränanfall för dagen och då kändes det som att det räckte. Jag var hemma från jobbet både torsdag och fredag. På torsdagen hade jag migrän igen, men under fredagen klarade jag mig. Idag är den tillbaka på nytt.
På måndag ringer jag till vårdcentralen och tvingar dem att hjälpa mig. Nog för att det funkar att ta zomig hela tiden, men det känns inte nyttigt och jag är rädd att den ska bli verklös efter för mycket användande. Dessutom får jag näsblod av allt sprayande i näsan.
Förutom riktigt tunga dagar (kvar på jobbet till 17 och sen jobba hemifrån till efter 23) de få dagar jag jobbade så hade vi dessutom städvecka på dagis. Så tisdag, tordag och idag har vi städat. Det gick rätt smidigt ändå, och jag tycker att det här passet var lättare än det vi hade förra gången. Även om det kanske inte är så där jätteroligt så är det ganska motiverande att hjälpas åt när man på hemsidan kan läsa att vi får ytterligare en halvtid (tror jag det var) med pedagoger eftersom det finns utrymme i ekonomin för det. Sånt känns verkligen jättebra!
Igår kväll påbörjade jag projekt "Mission impossible". Jag skulle baka en 2-årstårta till Edwin, vilken kändes som ett rätt lätt uppdrag. Jag hade idéer och tårtan kändes inte allför omöjlig, även om den skulle vara äggfri. När jag skulle göra tårtbotten (som vanligt alldeles för sent på kvällen) så fanns det inte tillräckligt med mjöl. Jag tänkte att jag nog kunde lösa det med lite glutenfri mjölmix. Det hade säkert gått också, om inte fler faktorer spelat in. Den ena var att jag envisades med att göra lite större sats, i hopp om att tårtan skulle gå att dela i tre delar. Den andra var att även ströbrödet var slut så jag bröade istället formen med kokos.
Det för stora satsen i kombination med den glutenfriamixen gjorde att tårtan aldrig ville bli riktigt klar. När jag väl tog ut den ur ugnen hade kokosen bildad en slags kolakokoskaka runt klansen. Rätt god, men inte vad jag önskade.
Kvart i tio insåg jag att min fina botten nog inte skulle gå att dela i tre lager, så jag funderade på att åka ner till Ica och köpa mjöl och fixa en ny botten. Men så slog latmasken till och jag bestämde mig istället för att göra en till botten och använda som tredje lager. Richard sa då att jag borde åka och handla istället, för att det förmodligen skulle vara lättare än att fortsätta brottas med glutenmixen.
Halv två insåg jag att han nog hade rätt. Då åkte både tårtbottnarna i soporna och jag gick och la mig, alldeles förtvivlad.
Tio i åtta vaknade jag och åkte direkt till vivo och handlade det förbaskade mjölet och ströbröd. Sen blev det två äggfria tårtbottnad på en normalstor sats. Självklart var jag inte tillräckligt tålmodig när jag skulle skära den andra botten och gjorde det när den var alldeles för varm. Den föll isär, men eftersom den var mittlager i tårtan så la jag bara lite pussel och var nöjd med det.
När den väl var fylld var tårtan lätt att göra. Dekorationerna var redan färdiga så det var bara att lägga på allt och leverera den direkt så jag slapp se mer av eländet!
Det är just när sånt här händer som det inte är roligt att baka tårta längre!! Och det händer dessutom rätt ofta eftersom jag alltid är så dumdristig och tror att jag kan ta genvägar. Kanske lär jag mig nångång?
Kalaset där tårtan serverades var iallafall väldigt trevligt och Vendela lekte massor med Edwins alla fina saker. Vendela imponerade stort på oss när hon kunde säga namnet på alla barn i hennes förskolegrupp när vi tittade på ett gruppfoto. De kan verkligen mer än man tror de där små. Och hon har ju bara varit på dagis två gånger efter jullovet och ändå kom hon ihåg alla!
Nu känns det som att det här inlägget blev rätt deppigt och negativt. Men jag är inte så negativ. Jag känner mig rätt nöjd för tillfället med att ha tittat på film med Richard, ätit gott och inte tänkt på jobb. Dessutom har jag hittat en kurs att läsa i vår i Växjö så jag får ihop några fler poäng till min examen. Om bara den här migränen ville sluta bråka så vore jag ännu nöjdare!
Nu blir det sängen och imorrn blir det en utflykt om vädret tillåter!
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
