Sista dagen som 27-åring
Nånstans börjar det kännas nu att jag inte är så där jätteung längre. Många människor som jag imponeras av på tv eller i andra sammanhang och som jag tar för givet är mycket äldre än mig är i själva verket flera år yngre. Jag känner mig fortfarande inte vuxen och vill gärna lägga över allt jobbigt ansvar på någon annan. Jag tror fortfarande att någon kommer och räddar mig om jag råkar göra ett fatalt misstag.
De två senaste dagarna har verkligen varit en pers! Åtta till fem på jobbet. Det i sig är väl inget konstig, så ser ju en vanlig arbetsdag ut för "alla" andra, men skillnaden är väl att om man har lektioner hela dagen så ska man prestera hela dagen. Det är som att hålla fem redovisningar om olika saker under en dag, rätt påfrestande! Publiken är dessutom sällan tålmodig och intresserad av det man har att säga, utan man pratar ofta för döva öronen eller tvingas föra diskussioner kring småsaker.
Men trots 16 lektioner på två dagar så har det ändå känts ovanligt lätt eftersom jag inte har haft någon migrän! Det har verkligen varit en märklig känsla när man är van att nästan alltid har ont i huvudet. Och även om jag kanske inte alltid har en utblommad migrän så finns ändå känslan där. Nu känner jag ingenting och går nästan och väntar på att det ska slå till. Det är betydligt lättare att jobba nu kan jag lova! Det blev som att migränen var en stress i sig, att hela tiden behöva tänka på att den kan slå till och hela tiden ha med sig migränmediciner.
Förutom medicinen så har jag faktiskt coolat ner lite på jobbet också. Jag tar inte ens med mig jobb hem, för då sitter jag bara och jobbar hela kvällen, utan när jag går hem så går jag hem och är ledig. Det kanske funkar ett tag iallafall :-)
Nu blir det sängen så jag orkar med min födelsedag imorgon :D
