Skrutten-Li

Idag började jag och Vendela dagen med att min bror kom hit med mina föräldrars hund Ninja som han varit hundvakt åt sen i torsdags. Han skulle iväg på möhippa så jag fick den äran att ta över vaktandet. Jag kan ju säga att det inte är helt lätt att ha en tvååring och samtidigt vara hund-, kanin-, blom- och postvakt. Särskilt inte när barn och hund och hund och katt inte går ihop. Det blir en del pusslande för att få ihop allting, men vi verkar ha överlevt den här dagen.

 

Efter att ha skjutsat upp min bror till mina föräldrars hus där han lånade deras lilla bil vattnade jag och Vendela mormors blommor. Plötsligt var Vendela borta och när jag hittade henne igen hade hon lyckats plocka alla jordgubbar som hade det minsta rött på sig. Två var mogna, tjugotvå var oätliga. Stackars mormor!

 

När vattnandet var färdigt (och tro mig, det tar hutlöst lång tid att vattna sjuttioelva olika gröna saker i lika många byttor) tog vi med oss Ninja hem igen och då var det redan dags för lunch.

 

Efter lunchen blev det en dusch och sen promenerade jag med Ninja upp till mina föräldra igen för att lämna henne där medan vi åkte på Sids 4-årskalas. Vendela lyckades somna i bilen och sova de 10 minuterna bilresan tog, så hon var ju lagom glad när vi kom fram. Sid verkade dock glad över presenterna. Efter lite fika och tjattrande åkte vi hemåt igen. Eller nej, till mina föräldrar igen (!) för att promenera hem Ninja till oss igen. Vendela följde med i vagnen och slogs med myggen, trots att jag erbjöd henne att ha myggnätet. Men det vägrade hon förstås.

 

Väl hemma igen var det dags för middag och sen bar det av till stallet på cykel för ta in hästarna, mocka och titta på när Cissi red Bella. När jag klev innanför dörren hemma var klockan nästan halv elva och jag såg framemot att få slänga mig i soffan och pusta ut. Men vad möter mig i dörren om inte hunden som jag totalt glömt bort! Så det var bara att byta om och ge sig ut med henne. När jag ändå var i gasen tänkte jag att jag lika väl kunde ta en löprunda, så längst åsryggen sprang jag i halvmörket, utan att vricka foten! Jag hittade dessutom ett jättefint, preparerat motionsspår. Märkligt att jag aldrig sett det förut! Men mjuk och skönt var det att springa där iallafall och Ninja var jätteduktig att springa med.

 

Så nu, äntligen, är jag tillbaka. Jag har ätit kall vattenmelon och druckit massor med vatten. Det är inte utan att jag känner mig rätt stolt över dagens motionsprestationer, även om jag gärna hade varit utan smärtan i fötterna från världens sämsta löparskor. Ett par ny, schyssta pjuck blir helt klart mitt nästa stora inköp!

 

Nu ska jag ta en dusch innan jag stupar i säng. Jag hoppas verkligen att hund och katt kan hålla sig i skinnet så jag får sova i fred!