Skrutten-Li

Jag är totalt sänkt. Jag orkar verkligen ingenting för tillfället!

I fredags var det personalfest på jobbet. Jag var inte det minsta peppad att gå, men har jag sagt ja så är jag inte den som ändrar mig. Och vilken tur att jag gick! Det var hur roligt som helst med galna kollegor och god mat! Det kanske blev liiite för mycket alkohol, men jag slutade åtminstone tidigt och åkte hem vid elva.

På lördagsmorgonen var det upp vid sex med Vendela och sen iväg med mostrarna på hästloppis i Enköping. Jag och Vendela var där i ca tre timmar innan vi åkte och hämtade mormor och morfar för att skjutsa dem till Arlanda. Sen tillbaka till loppisen för att hämta mostrarna igen. Vendela skötte sig utmärkt hela vägen, även om jag sista biten i bilen fick muta henne med ett Mc Donaldsbesök för att hon skulle stå ut med att sitta still lite till.

På kvällen blev det sushi och hockey med Richard som var sjuk. Sen har han bara blivit sjukare och det där med karlar och förkylning har nog aldrig stämt bättre in än vid den här sjukomgången för Richard. Man tror ju att han ska dö! Och jag är så tvärtom när jag är sjuk. Visst är jag sängliggandes i nån dag, men sen får jag nog och får saker gjorda ändå, med eller utan feber!

Så eftersom jag har väldigt kort tålamod när det gäller sjuka karlar så har jag hållt mig härifrån så mycket som möjligt för att skona vårt förhållande. I söndags morse bestämde jag mig för att åka på utflykt med Vendela. Vi försökte få med oss andra, men till sist blev det hon och jag som ensamma tog pendeln till stan för lite huvudstadsvandring. Först åt vi lunch på Åhlens. Det var riktigt mysigt och Vendela åt en jätteportion med köttfärssås och spagetti. Hon var så duktig och vi hade långa konversationer om allt och ingenting.

Därefter spenderade vi rätt lång tid på leksaksavdelningen utan att köpa nånting och sen lekte hon ett tag i lekrummet. När hon fått nog (vad härligt det är att inte behöva skynda nånstans) begav vi oss till gamla stan. Vid slottet var det framträdande av Livgardets dragonmusikkår och det var vi såklart tvugna att titta på. Det är inte utan att det gör lite ont i hjärtat att se deras framträdanden. Jag sökte ju dit när jag gick sista året i gymnasiet och erbjöds en plats, men tackade nej. Då skyllde jag på min tandställning men egentligen var jag nog för feg och det ångrar jag verkligen idag! 

När vi sett klart på hästarna fortsatte vi till en glassbutik och köpte en varsin strut med nygräddad strut. Vendela åt upp hela sin glass och så fort den var slut slocknade hon i vagnen. Jag promenerade vidare till Södra station där vi tog pendeltåget hem igen. Min lilla skitunge uppförde sig hur bra som helst under resan även om hon fick ett vredesutbrott på vägen hem som fick hela hälften av övriga passagerare att vrida på huvudet.

På söndagskvällen var jag lagom slut och sen har det bara varit upp tidigt (innan klockan ringt) med Vendela för att ta henne till dagis och sen åka till jobbet för att sen hämta henne och ta hand om henne till hon lagt sig igen. Jag förstår ärligt talat inte hur ensamstående föräldrar orkar?! Fast samtidigt är jag ju van vid att vi är två så jag är väl inte helt inställt på att göra allt själv dygnet runt.

Vi var förresten på utvecklingssamtal med Vendela i torsdags (utvecklingssamtal för 2-åringar liksom?!). Då sa hennes "fröken" att Vendela är ett exemplariskt barn, men att hon tar lite för stort ansvar och pedagogen fick det att låta som att det var något negativt. Jag förstod inte riktigt det negativa med det hela, men hon förklarade att Vendela ofta är fröken åt de andra barnen och säger till om det ena och det andra, men även hjälper de andra barnen med sånt som fröknar brukar hjälpa till med. Pedagogen såg det som att de misslyckats lite med att ge Vendela den uppmärksamhet hon behöver och att de tycker att det är viktigt att Vendela får tid att vara mer barn och mindre fröken. Jag förstod fortfarande inte riktigt problemet, jag var precis likadan när jag var liten och den där "polisen" i mig har väl till större del vuxit bort. Men då förklarade pedagogen att risken är att Vendela, när hon blir lite äldre, inte sätter sig själv i första hand, utan alltid ska vara snäll mot andra och då själv hamnar lite i skymundan och ibland till och med blir utnyttjad för sin snällhet och hjälpsamhet. Där träffade hon mig precis! Jag har väl börjat inse att jag kanske tänker för lite på mig själv och för mycket på andra och att jag ibland nog känner mig utnyttjad för att jag är för snäll och tänker för mycket på jag ska vara för att andra ska trivas. Men jag själv då? Nä, där fick jag mig en rejäl tankeställare och jag kunde inte konstatera annat än att barnskötare och pedagoger är ena riktiga experter på barn och deras beteenden! De kan verkligen sin sak och det handlar inte bara om att "vara barnvakt" och byta blöjor. De gör ett helt fantastiskt jobb med att uppfostra och ta hand om barn!

Nu ska jag titta på Desperate housewifes och imorrn ska jag försöka andras ut lite innan jag åker till jobbet. Jag lämnar Vendela tidigare än jag börjar jobba så jag hinner komma ikapp lite här hemma. Det är återigen ett kaos överallt! Jag fattar inte hur det går till?!